Synd och nåd, dom och frälsning, enligt kristen tro

Som vi har sett använder sig både Koranen och Bibeln av begrepp som synd och nåd, dom och frälsning. Den muslimska förståelsen av dessa begrepp framgår av andra artiklar i denna avdelning. Men hur relaterar detta till den kristna förståelsen? Som med så mycket annat är svaret att det finns flera gemensamma nämnare – men ännu fler saker som skiljer de båda religionerna åt.

Om vi börjar med synden finns det olika aspekter av detta fenomen i Bibeln. Det grekiska ordet för synd, hamartia, betyder ”att missa målet”, vilket kan ses som en grundläggande beskrivning av vad synd handlar om: att missa målet för våra liv genom att gå emot det som är vår Skapares vilja för sin skapelse.

Viktigt att betona är samtidigt att kristendomen talar om synden som något relationellt. Adam och Eva levde i gemenskap med Gud i lustgården, en gemenskap som bröts i och med syndafallet. Det här innebär en stor skillnad jämfört med islam, som förnekar alla möjligheter till personlig relation till Allah.

Djupast sett yttrar sig synden enligt Bibeln i otron, som är mänsklighetens avståndstagande och ovilja att ha med Skaparen att göra. Men detta kommer alltid också att visa sig i tankar, ord och gärningar som är i strid med Guds goda vilja. Helt följdriktigt skriver lärjungen Johannes att synden till sin natur är ”laglöshet” (se 1 Joh 3:4). Synden skiljer människan från Gud, för att den är ett uppror både mot Gud och mot hans vilja för de människor som han har skapat.

Sedan Adams och Evas syndafall går tendensen att synda i arv. Alla kristna bejakar visserligen inte tanken på arvsynden, men de flesta är ändå överens om att ingen vuxen människa är att beteckna som syndfri. ”Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss”, skriver Johannes (1 Joh 1:10). Eftersom synden ytterst sett är ett brott mot Herren och hans vilja (se Ps 51), försätter den varje människa i ett skuldförhållande till honom.

Mycket av det som vi spontant skulle förknippa med ”religion” handlar om mänskliga försök att beta av denna skuld. Genom goda gärningar försöker vi kompensera för vår synd och brist, för att den Gud som våra synder är en kränkning av ska bli mer välvilligt inställd till oss. Det är inte svårt att läsa in en sådan tanke i Islams fem pelare och ihsan, där varje troende förutom att stämma in i trosbekännelsen förväntas be fem gånger om dagen, ge 2,5 procent av sin inkomst till välgörenhet, fasta under ramadan samt i övrigt agera med profeten Muhammed som sitt moraliska föredöme.

Även den kristna tron uppmuntrar till kärlek och goda gärningar. Men dessa är generellt av mindre teknisk karaktär – de handlar inte om exakta antal eller procenttal, utan om att i ord och gärning älska både Gud och våra medmänniskor. Och inte minst viktigt: Bibeln återkommer gång på gång till att de goda gärningarna är en respons på Guds nåd och därför inte ska betraktas som en merit eller förutsättning för densamma. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8–9).

I detta finns en avgörande skillnad mellan kristen tro och islam – och de flesta andra religioner runtom i vår värld. Även islam talar förvisso om Guds nåd som en förutsättning för att kunna bli frikänd på den yttersta dagen. Men en av de viktigaste bilderna för domen i Koranen är samtidigt den av en våg, där det visserligen är så att våra goda gärningar kommer att väga tyngre än våra onda, men där ingen människa på förhand vet om hon kommer att bli frikänd eller fördömas. Faktum är att islam inte självklart utlovar frälsning ens för Muhammed, sin egen religionsstiftare! Att Gud är ”nådig” betyder alltså bara att vi kan räkna med hans välvilja – inte att nåden kommer att räcka för att täcka över våra överträdelser.

Kristendomen står för ett radikalt annorlunda budskap. Kristen tro sätter inte bara visst hopp, utan allt hopp, till Guds nåd vid den yttersta domen. Det är helt enkelt bara vår tro på Jesus – där vi bekänner honom som vår personlige Herre och Frälsare – som avgör domsutslaget när vi möter vår Skapare.

Samtidigt ska sägas att även Nya testamentet talar om gärningar i samband med räkenskapens dag. Aposteln Paulus – som sällan försitter ett tillfälle att försvara evangeliet om Guds nåd – skriver: ”Han ska löna var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och straff åt dem som söker sitt eget och inte följer sanningen utan orättfärdigheten” (Rom 2:6–8).

Bland protestantiska teologer brukar dessa och liknande bibeltexter utläggas så här:

• Det är sant att även våra gärningar kommer att uppmärksammas i domen. Detta är en del av den genomlysning av våra liv som kommer att ske, och Nya testamentet är tydligt med att Guds slutgiltiga dom kommer att vara rättvis – och en rättvis dom behöver ju ha alla tillgängliga fakta med i sitt underlag, inklusive våra tankar, ord och gärningar under våra liv här på jorden.
• Enligt Bibeln är det omöjligt att helt och hållet skilja mellan tron och gärningarna (jfr Jak 2). En sann tro på Jesus som Herre förutsätter helt enkelt att han får möjlighet att påverka också vårt sätt att leva. Som reformatorn Martin Luther – en av kyrkohistoriens ivrigaste försvarare av Guds frälsande nåd – uttrycker det: ”’Men’, säger du, ’tron rättfärdiggör ju trots allt utan gärningar.’ Ja, det är sant. Men var är tron, och hur agerar den? Hur visar den sig? För tron kan sannerligen inte vara något overksamt, onyttigt, stelt och dött ting; den måste vara ett levande och produktivt träd som ger frukt. Därför är också detta skillnaden och testet mellan en ärlig och en falsk eller spelad tro: där tron är ärlig visar den sig även i livsföringen; en falsk, däremot, använder ’trons’ namn, ord och rykte, men får inga egentliga följder.”
• Nya testamentets författare gör gång på gång klart att den som tror på Jesus som sin Herre och Frälsare kan vara viss om sin egen frälsning. Det faktum att våra gärningar kommer att genomlysas på domens dag, tolkas alltså inte som en osäkerhetsfaktor när det gäller vår destination – om vi kommer till himlen eller till helvetet. Däremot kommer gärningarna att påverka vår ”lön” på den yttersta dagen. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus”, skriver Paulus. Men i nästa andetag slår han fast: ”Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön. Men om hans verk brinner upp ska han gå miste om lönen. Själv ska han dock bli frälst, men som genom eld” (1 Kor 3:11, 14–15). Alltså: Även om våra gärningar inte skulle visa sig hålla måttet inför Gud, kommer vi att bli frälsta – så länge som vi grundar våra liv på Jesus och hans nåd.

En kristen hållning till den yttersta domen blir därmed en av respekt, eftersom det faktiskt spelar roll hur vi hur vi förvaltat våra ”talenter” här på jorden (se Matt 25). Men också av en djup och äkta frid, eftersom Skriften förkunnar: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. … För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 8:1, 38–39).

Olof Edsinger