Sharia och kvinnors rättigheter

Frågan om kvinnosynen inom islam är starkt omdebatterad. Bland muslimer förekommer olika uppfattningar och även i Sverige kan muslimska kvinnor ha helt olika erfarenheter. Att det inte finns någon enhetlig bild i vardagen förtar dock inte vikten av att diskutera den bild som framträder i Koranen och haditherna. I Sverige har det dessutom förekommit konflikter mellan nytänkare som vill tolka Koranen utifrån den tid vi lever i och de mer bokstavstrogna muslimer som menar att Koranen är ofelbar och inte kan ifrågasättas.

Vad säger då Koranen och haditherna om frågor som månggifte och barnäktenskap, något som förekommer i många muslimska länder? Och vilken var inställningen till jämställdhet under islams tidiga historia, kopplat till fenomen som tvångsäktenskap, våldtäkter och annat våld mot kvinnor? Om dessa frågor handlar nedanstående artikel.

Polygami inom islam

Enligt islamsk lag och i de flesta länder där islam är majoritetsreligion får en man ha upp till fyra fruar. Detta enligt Koranen:

Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur – två eller tre eller fyra; men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika – eller [vänd er till] någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet. (Sura 4:3)

Relationen mellan polygami och rättvis behandling av faderlösa är i denna koranvers något oklar. Men oberoende av detta är det tydligt att män får gifta sig med två, tre eller fyra fruar om de så önskar. Koranen lägger dock till ett villkor för detta: Kvinnorna måste behandlas lika och partiskhet får inte förekomma (se även sura 4:129).

Förbudet mot partiskhet har i modern tid medfört att vissa muslimer menar att den här versen egentligen förbjuder polygami. Argumentet för detta är att det är omöjligt för en man att behandla flera kvinnor lika i ett polygamt äktenskap, och när Koranen ställer upp detta villkor är avsikten därför att de ska inse att Allah har gjort polygami omöjligt.

Denna tolkning förkastas dock av den överväldigande majoriteten av muslimska lärda. Detta av framför allt tre skäl:

1. Muhammed, som Koranen beskriver som förebild för alla människor (sura 33:21), var polygamist. Enligt Bukhari hade han elva fruar samtidigt.[1] Vidare behandlade han inte sina fruar lika. Exempelvis finns det flera hadither som tydliggör att Muhammed föredrog Aisha framför sina andra fruar.[2]
2. Muslimer har sedan islams begynnelse utövat polygami baserat på Koranens tillåtelse i sura 4:3, och än idag anser den överväldigande majoriteten av muslimer att polygami ska vara tillåtet. Tolkningen att Koranen i själva verket omöjliggör polygami är liktydig med att påstå att Allah misslyckades med att framföra sitt budskap till den grad att han fått muslimer att göra motsatsen till hans egentliga vilja. En sådan tolkning förvandlas alltså till en anklagelse mot Allah, och som sådan kan den inte accepteras av muslimska lärde.
3. Om Allah hade velat förbjuda polygami skulle Koranen innehålla ett tydligt sådant förbud, då Koranen är menad att förtydliga Allahs vilja (sura 11:1; 6:114; 41:3). Omständigheten att koranversen saknar ett sådant förbud, kombinerat med en enkel läsning av versen, leder till motsatt slutsats: polygami är tillåtet inom Koranen och islam.

Följdfrågan är då: Vad menas med att kvinnorna bör behandlas lika? Enligt The Study Quran[3] och dr. Abdul Rahman[4] handlar det om att ge fruarna lika mycket tid, ekonomiska tillgångar och annat stöd.

Ytterligare en fråga som behöver besvaras om polygami ska tillåtas är om de involverande kvinnorna inte vill det. Exempelvis, om den första frun inte vill dela sin man med en annan kvinna eller om kvinnan som erbjuds en redan gift man protesterar, ska giftermålet ändå äga rum?

Enligt islamisk lag krävs det inget godkännande från mannens fru eller fruar såvida det inte finns ett kontrakt där mannen lovat att inte gifta sig med fler fruar, eller om landet de bor i förbjuder månggifte. Anledningen till detta är att Koranen ingenstans kräver att mannen måste fråga sin fru eller fruar om hon/de godkänner ytterligare en hustru. Det kan också noteras att Muhammed tog sig fler fruar utan godkännande av sina tidigare fruar.[5]

Barnäktenskap

Ytterligare en kontroversiell fråga i Koranen berör giftermål med barn. Sura 65 i Koranen börjar med att beskriva regler kring väntetiden för kvinnor som har genomgått skilsmässa (verserna 1–6). Här ska vi dock bara fokusera på vers 4 av suran. Enligt denna koranvers är väntetiden (innan skilsmässan blir slutgiltig) tre månader för två kategorier av kvinnor: 1) De som nått klimakteriet och 2) de vars blödningar har ”uteblivit”. Här behöver det dock noteras att Muhammed Knut Bernström har översatt det arabiska ordet ”Lam” felaktigt, då ordet betyder ”inte har”. Bernström skriver:

Om ni tvekar om [vad som gäller] dem av era kvinnor, vilkas månadsblödningar helt har upphört, är deras väntetid tre månader, och samma tid gäller dem vars blödningar har uteblivit. Och de som är havande skall invänta barnets födelse. (Sura 65:4)

En korrekt översättning av versen lyder istället: ”Och de som inte har månadsblödningar” (”Wa Al–Lā’ī Lam Yaĥiđna”). Med andra ord syftar versen på flickor som ännu inte har månadsblödningar – den som skiljer sig från en så ung flicka måste vänta tre månader innan skilsmässan blir slutgiltig. I stort sett samtliga engelska översättningar definierar dessutom den andra kategorin av kvinnor som flickor som ännu inte har fått menstruation.[6] Även tidiga kommentatorerna av Koranen förstod versen som att den syftar på flickor som ännu inte nått puberteten.

Det finns också en mängd hadither som beskriver Muhammeds giftermål med ett barn, nämligen Aisha. Enligt haditherna var Muhammed 51 år gammal när han gifte sig med Aisha som då var sex år, och han fullbordade giftermålet (var sexuellt intim med Aisha) när han var 54 år och hon var nio.[7] Muhammeds framställs som muslimernas förebild i Koranen (sura 33:21) och eftersom han gifte sig med ett barn, kan barnäktenskap från 9 års ålder inte fördömas inom islam. I exempelvis Iran är det tillåtet att gifta sig med en 9-årig flicka. I vissa muslimska länder är dock barnäktenskap förbjudet.

Våld mot kvinnor

En av de mest omdiskuterade vägledningarna i Koranen är mäns tillåtelse att slå sina fruar om de agerar illvilligt, det vill säga olydigt.

MÄNNEN SKALL ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt [inför Gud] och döljer [för andra] det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd, stor [i försvaret av de svagare]. (Sura 4:34)

Enligt denna koranvers ska män vara qawwamun över kvinnor. Den svenska översättaren Mohammed Knut Bernström har översatt det arabiska ordet som ”ha ansvar för och omsorg om”. Flera engelska översättningar har däremot översatt ordet som ”ha auktoritet över” eller liknande.[8] Vidare fortsätter majoriteten av välkända engelska översättningar versen med att skriva att männen har qawwamun för att de är starkare och för att de försörjer kvinnor.[9]

Därefter beskriver Koranen olika åtgärder som män kan vidta ifall de ”ser tecken på illvilja” hos sina fruar. Det första som nämns är verbal förmaning, därefter nämns separation och slutligen nämns ”tillrättavisa dem handgripligen”. Majoriteten av muslimska jurister ser denna struktur som en kronologisk ordning mannen bör följa i sin hantering av en fru som uppvisar illvilja.

Ordet Bernström översatt med ”tillrättavisa dem handgripligen” är det arabiska ordet iḍribūhunna, som är imperativformen av ordet daraba som betyder ”slå” eller ”aga”. I stort sett alla välkända engelska översättningar skriver ”slå”.[10] Några översättare inkluderar tillägg i sina översättningar som exempelvis ”slå dem på ett milt sätt”,[11] eller, som i Bernströms översättning, ”som sista utväg”. Inga av dessa begränsande tillägg återfinns dock i den arabiska grundtexten.

Koranen är otydlig i frågan om vad som ska anses vara ”tecken på illvilja” samt på vilket sätt en man får slå sin fru. Dessa otydligheter har medfört något olika syn bland muslimska jurister på hur versen ska tillämpas. Haditherna ger dock vägledning utifrån hur Muhammed hanterade agande av hustrur. Här kan vi bland annat läsa att:

• Muhammed vid åtminstone ett tillfälle slog sin fru Aisha.[12]
• När Muhammed fick höra att muslimernas fruar inte uppförde sig väl gav han de muslimska männen rätt att slå sina fruar.[13]
• Även den förste och andre kalifen Abu Bakr och Umar slog kvinnor.[14]
• Muhammed förklarade att en man inte ska tillfrågas om varför han slagit sin fru.[15]
• I en av sina sista predikningar sa Muhammed att män ska behandla sina fruar med omsorg och om fruarna inte uppträder väl har männen rätt att slå dem, men inte grovt.[16]

På grund av koranversen samt haditherna menar sålunda en majoritet av muslimska jurister att män ska ha rätt att fysiskt tukta sina fruar om de uppför sig illvilligt eller olydigt, exempelvis om de vägrar lyda sina män. Denna tillrättavisning får dock inte skada kvinnan allvarligt, exempelvis får det inte lämna kvar några sår eller blåmärken.[17] Det finns dock konservativa jurister som tillåter en högre grad av våld från mannen, och det finns även liberala jurister som menar att all typ av våld ska vara förbjudet.

Sex med slavinnor och krigsbyten

Vad säger Koranen angående utomäktenskapliga sexuella relationer med slavinnor och de kvinnor som tillfångatogs i krig? Detta är en fråga som brukar dyka upp i diskussioner om islams tidiga historia, men också i samband med dagens islamistiska terror. Sura 23:6 (se också sura 70:30) beskriver de troende (se vers 1 av suran) som män som:

…[inte ger fritt utlopp åt sin lust] med någon annan än sina hustrur eller dem som de rättmätigt besitter.

Notera att en man kan ge utlopp för sin lust med andra kvinnor utöver sin fru eller fruar, nämligen med kvinnor han ”rättmätigt besitter”. Frasen ”rättmätigt besitter” är en översättning av arabiskan ”maa malakat aymanuhum” som ordagrant betyder ”vad deras högra händer äger”.

Det finns flera engelska översättningar som förtydligar att frasen syftar på slavinnor och kvinnliga krigsbyten.[18] Majoriteten av kommentatorerna är också överens om att versen tillåter sexuella relationer med slavinnor.[19]

Samtliga fyra sunni-skolor är överens om att muslimska män har rätt att ha sex med kvinnliga slavar och krigsbyten.[20] Det finns ingen indikation hos de fyra imamerna eller skolorna att sådana sexuella relationer kräver slavarnas samtycke.[21] Det är därför som islamisk lag tillåter muslimska män att ha sexuella relationer med kvinnliga slavar och krigsbyten.[22]^{, [23]}

Kan sådana relationer beskrivas som våldtäkt då kvinnorna inte omfamnas som fruar eller partner, utan snarare exploateras sexuellt då de befinner sig under mannens auktoritet? Finns det stöd i islam som kan uppmuntra fromma muslimer till att begå våldtäkt? För att besvara denna fråga kan vi gå till sura 4:24 i Koranen.

[Ni får inte närma er] gifta kvinnor utom sådana som ni rättmätigt besitter – detta är vad Gud föreskriver för er. Med dessa undantag får ni vända er till varje kvinna, som ni vill leva samman med i ett regelrätt äktenskap, inte i ett löst förhållande, och erbjuda henne något av er egendom. Och liksom ni vill njuta av vad [er hustru] skänker er skall ni ge henne den föreskrivna brudgåvan; men ni kan inte klandras om ni efter att ha fullgjort vad som är föreskrivet kommer överens om något [vid sidan därom]. Gud är allvetande, vis.

Notera att denna vers förbjuder män att närma sig gifta kvinnor, men gör samtidigt ett undantag. Det finns alltså en kategori av gifta kvinnor som män får ha sexuellt umgänge med, nämligen gifta kvinnor som de muslimska männen ”rättmätigt besitter”.

Det finns flera hadither som klargör vilka kvinnor koranversen syftar på.[24] En av dessa hadither återfinns i samlingen ”Sunan Abu Dawud”. Enligt denna hadith hade Muhammeds muslimska armé erövrat staden Hunain och ville veta huruvida soldaterna fick ha sexuellt umgänge med de kvinnor de hade fångat trots att kvinnornas män fortfarande var vid liv. Muhammed gav dem tillåtelse genom att uppenbara sura 4:24.[25]

Bland muslimska skrifter hittar vi även andra hadither som beskriver sexuella umgängen mellan muslimska män och kvinnliga krigsbyten.[26] Det förefaller självklart att kvinnorna som tagits till fånga inte ville medverka i dessa sexuella relationer, utan att det i själva verket var våldtäkter som ägde rum.

Sverige idag

I ett avslöjande av Uppdrag granskning 2012[27] framkom det att rådgivare och imamer i flera moskéer i Sverige gav en förklädd reporter uppmaningar till kvinnoförtryck och till att fruar helt skulle underkasta sig sina makar. Bland annat sades att en man har rätt till flera fruar och att om en man slog sin fru skulle hon inte kontakta polisen. Ett år senare, när Uppdrag granskning följde upp sitt avslöjande, hade det lett till ett nytt ställningstagande av svenska Imamrådet. Dock handlade inte detta om något principiellt nytänkande, utan man förtydligade att det var: ”Inget fel i imamernas svar utifrån Islams fasta principer och regler, men de tog inte tillräcklig hänsyn till den verklighet som man lever i.”

Eller som en representant för Örebro Moské uttryckte det: ”Inom islam har man rätt att gifta sig med flera. Det är ingenting som vi kan ändra på. Ingen har rätten att ändra på det. Men för oss muslimer som bor i andra länder så gäller andra regler. Bor vi i Sverige ska vi rätta oss efter det svenska lagsystemet. Så enkelt är det. Så inom islam ja. I Sverige nej. Där har du svaret”.[28]

En rättrogen muslim är med andra ord förpliktigad att också i dessa frågor ha Koranen och haditherna som ledstjärna.

Omid Pasbakhsh

[1] Bukhari 1:5:268.

[2] Se exempelvis Bukhari 3:43:648 och 3:47:766.

[3] Seyyed Hossein Nasr, The Study Quran (HarperCollins, 2015), 109.

[4] Abdul Rahman al–Sheha, Women In Islam: The Common Misconceptions, (Fortress iPublications, 2013), Kindle version, plats 1329.

[5] Se exempelvis islamqa.info fråga 61, 2040 och 143120.

[6] Quran.com har de mest välkända och använda koranöversättningarna på det engelska språket.

[7] Bukhari 5:58:236; 7:62:64; 8:73:151 och Muslim 8:3310; 3311.

[8] Se exempelvis Pickthall och Saheeh International på quran.com.

[9] De engelska översättningarna på quran.com.

[10] Se koranversen på quran.com.

[11] Exempelvis Yusuf Alis översättning.

[12] Muslim 4:2127

[13] Sunan Abu Dawud 11:2141

[14] Muslim 9:3506

[15] Sunan ibn Maja 3:9:1986

[16] Al-Taberi, volym 9, sidorna 112–113 och Sunan ibn Maja 3:9:1851.

[17] Jonathan A.C. Brown, Misquoting Muhammad: The challenge and choices of interpreting the prophet´s legacy(OneWorld Publications, 2014), 276–277.

[18] Se översättningarna Mustafa Khattab, The Clear Quran, Maarif-ul-Quran, Muhsin Khan, Mufti Taqi Usmani, Abdul Haleem, Pickthall, Yusuf Ali, Ruwwad Center och Muhammad Hijab. Se även webbsidan islamawakened.com/quran/23/6/default.htm för fler engelska översättningar som förtydligar att versen syftar på slavinnor och/eller kvinnliga krigsbyten.

[19] För mer ingående kommentarer på sura 23:7, se exempelvis islamicstudies.info/tafheem.php?sura=23&verse=1&to=11, och discover-the-truth.com/2017/01/22/tafsir-on-surah-231-6/

[20] Kecia Ali, “Concubinage and Consent” International Journal of Middle East Studies (Vol 49, issue 1, Cambridge University Press, 2017) cambridge.org/core/journals/international-journal-of-middle-east-studies/article/concubinage-and-consent/F8E807073C33F403A91C1ACA0CFA47FD#

[21] Ibid.

[22] Salma Saad, The Legal and Social Status of Women in the Hadith Literature (University of Leeds, 1990), 242, även på etheses.whiterose.ac.uk/508/1/uk_bl_ethos_443314.pdf.

[23] Se även islamweb.net, fatwa nummer 272452 samt islamqa.info, fråga 13737, 12562 och 20802.

[24] Muslim 008:3433; Sunan Abu Dawud 2:2150 samt 8:3432–3371.

[25] Sunan Abu Dawud 2:2150.

[26] Se exempelvis Bukhari 3:34:432; 5:59:459 och Muslim 008:3371.

[27] SVT Uppdrag granskning, Kampen om Koranen. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/kampen-om-koranen

[28] Ibid.