Islams utbredning historiskt och idag

”Myten att ’Islam spreds med svärdet’ kan skrotas. Det är sannare att säga att islam spreds genom gynnsamma mänskliga relationer.” Så skrev Abd al Haqq Kielan, imamen vid Sabirinmoskén i Eskilstuna och känd muslimsk företrädare, i en kulturartikel i Dagens Nyheter för några år sedan.[1] Enligt honom kan man sammanfatta islams tidiga spridning i två steg:

1. ”Först kom arabernas expansion. Det var aldrig tal om masskonverteringar av erövrade länder. Man tog upp skatt från garnisoner men i övrigt byggde länderna upp egna styrelseskick. Bara en liten procent av befolkningarna hade blivit muslimer på 800-talet.”
2. ”Genom öppnandet av handelsvägarna framåt 900-talet kom religionen islam att föras ut till de nya områdena. Köpmän och affärsmäklare som ofta tillhörde andliga brödraskap, senare kallade sufier, hade en enorm påverkan på de platser, som de kom till. De erbjöd en religion med en etisk aspekt på livet, med ett socialt system som var attraktivt och med metoder att bedriva ’internationell’ handel som medförde stor nytta för de folk som berördes, och allt utan tvång.”

Detta är dock en förenklad – för att inte säga missvisande – bild. Kielans vilja att ge argument mot muslimsk extremism är förvisso lovvärd. Men han gör detta på bekostnad av en sanningsenlig historieskrivning där han förstärker snarare än skrotar myter om islams utbredning. Något som han är allt annat än ensam om.

Låt oss börja med det första som Kielan tar upp, arabernas expansion. I religionssociologen Rodney Starks bok God’s Battalions: The Case for the Crusades (HarperOne 2009) redogör denne för den historiska bakgrunden till korstågen (se även Kjell O. Lejons artikel här på sidan) som en respons på islams utbredning utanför den arabiska halvön efter att Muhammed hade dött:

År 633 invaderades Syrien, vilket då var en kristen provins i det Östromerska riket, av muslimska arméer. 635 intogs Damaskus och andra städer. 636 tvingades den bysantiska armén att överge Syrien. Jerusalem intogs två år senare. Därefter invaderades Egypten och resten av den nordafrikanska kusten, som då var en stor kristen region. På 710-talet blev Spanien ockuperat och stora militära framstötar gjordes mot Frankrike. 846 plundrade muslimska styrkor Rom för att sedan dra sig tillbaka och styra över södra Italien under de kommande 200 åren. På flera platser behandlades icke-muslimer som andra klassens medborgare och fick bland annat betala så kallad dhimmi-skatt. Civila kristna pilgrimer utsattes dessutom för flera övergrepp.

Vi kan även titta närmare på det muslimskt dominerade Spanien mellan 711 och 1492, som på universitetsutbildningar brukar framhållas som en storhetstid och en guldålder präglad av tolerans gentemot minoriteteter. Enligt Inger Enkvist, professor emerita i spanskspråkig litteratur och specialiserad på utbildningsfrågor, är denna period avgörande för att förstå ”den tidiga förbindelsen mellan Europa och islam. Det undervisas om epoken i bland annat ämnena spanska, arabiska, historia, religionshistoria och konsthistoria.”[2]

Men är det verkligen korrekt att beskriva detta som en expansion följt av gynnsamma mänskliga relationer? Nej, svarar Enkvist och beskriver det som en allvarlig snedvridning när forskare ”försöker tona ned att det handlade om muslimsk erövring, och i stället beskriva det som en ’expansion’, att det upprättades ’pakter’ och att resultatet skulle ha blivit en fungerande och respektfull miljö.”[3] Huvudstaden i det muslimskt styrda Andalusien, Córdoba – som använts som en symbol för idén om fredlig samexistens mellan olika kulturer och religioner – var allt annat än den ljuspunkt i en i övrigt mörk medeltid som den ofta har beskrivits som.

De forskare som vill framställa epoken i positivt sken förbiser att huvudstaden Córdoba var en av tidens största marknader för både europeiska och afrikanska slavar, ofta krigsfångar. De undviker noga att tala om behandlingen av kvinnor. De här beskrivningarna har sedan sipprat ner till skolböcker och uppslagsverk och använts i god tro av journalister, politiska beslutsfattare och forskare inom andra specialiteter.[4]

En helt annan bild än den populära ges även av historikern Dario Fernandez-Morera vid Northwestern University i boken The Myth of the Andalusian Paradise (ISI Books 2016). Fernandez-Morera har specialiserat sig på medeltida spansk litteratur, kultur och historia och redogör här för hur den muslimska närvaron på iberiska halvön ledde till förstörda kyrkor som ersattes av moskeér (däribland moskén i Córdoba som sedermera återerövrades till en kyrka), icke-muslimer som fick dhimmi-status, kvinnor som förslavades och mark som konfiskerades.

Andalusien präglades under perioden av en tydlig hierarki där de med arabisk-muslimskt ursprung hade högst status följda av nordafrikanska muslimska berber, därefter lokalbefolkning som konverterat till islam och längst ner på samhällsstegen kristna och judar som mot att de betalade dhimmi–skatt och underkastade sig de styrande fick behålla livet.

Till stöd för detta citerar Fernandez-Morera bland annat den muslimske historiken Ibn Hayyans (987–1075), känd för att ha gett en tidig referens till vikingarnas plundringståg, där denne beskriver hur Córdobas emir Al-Haqam I:s utförde ett massmord på en grupp ”omedgörliga” kristna konvertiteter till islam vid en bankett i Toledo. ”Så snart som en av Toledos invånare klev in genom dörren togs han till kanten av en stor grop som regenten hade förberett och sedan blev hans huvud avhugget […] massakern nådde 700 män.”

Det är ingen hemlighet att ett stort antal kulturer och civilisationer under mänsklighetens historia har spridits med militära medel genom erövringar och kuvande av andra folk. I ärlighetens namn måste vi säga att detta var fallet även i samband med islams tidiga spridning. Allt annat är att betrakta som historieförfalskning.

Jacob Rudenstrand

[1] https://www.dn.se/kultur-noje/abd-al-haqq-kielan-om-islam-inga-fler-padyvlade-reformforsok-tack/

[2] https://www.svd.se/a/OobGpk/universiteten-sviker-sitt-uppdrag

[3] Ibid.

[4] Ibid.