Krig i Guds namn – vad säger Bibeln?

Man behöver inte läsa länge i Gamla testamentet förrän man stöter på texter om krig och dödande – ofta, om än inte alltid, efter att Herren själv har gett sitt klartecken till en av de stridande parterna. Nutida bibelläsare tenderar att skruva besvärat på sig inför dessa skildringar, dels för att det är få av dagens kristna som känner stolthet över tidigare generationers religionskrig, dels för att det dominerande temat i Nya testamentet har en helt annorlunda vinkling: Som kristna är vi kallade att gå i Fridsfurstens spår – att praktisera kärlek och fred och att på Jesu egen uppmaning be för våra fiender (se Matt 5:3–12, 38–48).

I klartext innebär detta att Nya testamentets texter saknar motsvarighet till både Gamla testamentets krig och till det muslimska jihad. En av Nya testamentets viktigaste författare, Paulus, skriver att vi i det nya förbundet inte har någon kallelse att kämpa ”mot kött och blod” (Ef 6:12). Om man alls skulle ha skäl att som kristen tala om ett ”heligt krig” är det alltså i form av en andlig kamp mot de makter som är verksamma ”i himlarymderna” – inte en strid mot fysiska fiender.

Vad innebär detta i relation till Gamla testamentets texter om krig och dödande? I den här artikeln ska vi kort beröra tre historiska fenomen, som var för sig kan tolkas som en motsättning till Nya testamentets fredsbudskap: Israels politiska krig, Israels krig mot de kanaaneiska folken samt korståg och politiska krig som senare i historien har utförts i Guds namn.

Israels politiska krig

Gamla testamentets historiska böcker rymmer ett stort antal krigsskildringar. Vissa av krigen utkämpas av kungar som ”gjorde det som var ont i Herrens ögon” (1 Kung 15:26 m fl), och i några fall kan säkert detta tillämpas även på deras krigföring. Men Israel och deras kungar utkämpar också ett antal krig som sker med Guds uttryckliga klartecken. De flesta av dessa kan betecknas som någon form av försvarskrig. Som den legendariske bibelforskaren Roland de Vaux beskriver situationen:

Krigen under domartiden och under Saul var försvarskrig. Först måste israeliterna stå emot motattackerna från kanaaneerna och från de andra folkslag ur vilkas landområden de hade tillkämpat sig sitt territorium; senare måste de strida mot filisteerna, som gjorde inbrytningar från kusten.

Davids regeringstid, å andra sidan, var en period av återerövring och, senare, av expansion. Vi har ingen fullständig kunskap om motiveringarna till Davids krig. Han förklarade krig mot ammoniterna för att de hade förolämpat hans ambassadörer (2 Sam 10:1–5), och mot arameerna för att de kom till ammoniternas hjälp (2 Sam 10:6–19; jfr 8:3–6). Vi vet inte vad som utlöste krigen mot Moab (2 Sam 8:2) och Edom (2 Sam 8:13). Ammoniternas övermod och den iver med vilken arameerna kom till deras hjälp visar att grannstaterna började oroa sig för Israels ökande makt. Men de visar också att de underskattade förmågan hos dess nye ledare, och det kan mycket väl vara så att deras provokation och Israels segrar ledde David till att anta en erövringspolicy som han aldrig hade drömt om. […]

Sedd som en helhet visar Israels militära historia under kungatiden tydligt att erövringskrigens era börjar och slutar under David. Efter David var alla krig försvarskrig, sällan och i undantagsfall med syfte att återföra en vasall till lydnad eller för att hålla en handelsväg öppen, oftare för att skydda eller upprätta en gräns; i slutändan var de alla försök att stå emot stormakternas expansionspolitik.[1]

Om Roland de Vaux har rätt är det alltså främst under kung Davids regeringstid som bilden av krigen i det gamla Israel blir ambivalent. Men de flesta av Israels politiska krig tycks ändå vara att betrakta som försvarskrig. Och än i dag är det som bekant fullt förenligt med internationell rätt att en nation försvarar sig mot en hotfull eller angripande fiende. Att denna typ av krigföring möter oss i de bibliska texterna behöver därmed inte uppfattas som ett moraliskt problem. Det hör oskiljaktigt samman med det faktum att Gamla testamentets gudsfolk var organiserat som en nationalstat i en fallen, och ofta mycket fientlig, omvärld.

Israels krig mot de kanaaneiska folken

En annan form av krig i Gamla testamentet väcker dock fler frågetecken, och det både ur ett teologiskt och ett moraliskt perspektiv – nämligen de krig som israeliterna utkämpade mot kanaaneerna.

I samband med Israels intåg i löfteslandet kan vi läsa om förkastelsedomen, cherem, som åtminstone på ytan tycks ha inneburit en total utrotning av de människor som sedan tidigare bodde på platsen: ”Men i de städer som tillhör dessa folk och som Herren din Gud ger dig till arvedel ska du inte låta något som andas få leva. Du ska viga dem åt förintelse: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren din Gud har befallt dig för att de inte ska lära er att utöva alla deras vidrigheter som de själva har utövat till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren er Gud” (5 Mos 20:16–18).

Bland bibelforskarna finns det i dag en diskussion om hur bokstavligt dessa texter är tänkta att läsas. Även andra krigsskildringar från denna epok innehåller dramatiska formuleringar i stil med ”skona ingen” och ”ingenting som andades lämnades kvar”, men det är inte självklart hur dessa var tänkta att tolkas. I många fall ligger det närmare till hands att jämföra dem med tränaren som säger till sitt idrottslag att ”nu ska vi krossa motståndarna”. Alltså det som ibland brukar kallas för hyperbol: retoriskt motiverade överdrifter. Till saken hör att det tre gånger så ofta som det talas om att ”utrota” kanaaneerna står att de ska ”fördrivas” – alltså en betydligt mildare behandling, sett till antalet döda.

Men oavsett hur cherem-texterna ska tolkas, och hur ofta det i praktiken handlade om utrotnings– eller fördrivningskrig, är det tydligt att vi här har att göra med en krigföring som på goda grunder är svårsmält för nutida läsare.

Vilken är den bibliska förklaringen till dessa krig? Ett av de viktigaste svaren enligt Bibeln själv är att de ska betraktas som en form av domshandlingar. De kanaaneiska folken hade helt enkelt förverkat sin rätt att leva genom att ägna sig åt upprepade och allvarliga synder som barnoffer, ockulta praktiker och sexuella perversioner (se 3 Mos 18; 5 Mos 18 m fl).

Men de finns mer att säga gällande detta. Om vi läser den bibliska historien är det nämligen tydligt att den period som Israel fick Herrens sanktion för denna krigföring var kort. Politiska krig utkämpades under stora delar av gudsfolkets historia, men utrotningskrigen hörde helt och hållet samman med intåget i Kanaan – alltså under Israels härförare Josuas, och i viss mån även Moses, ledarskap.

Detta får betydande konsekvenser för såväl den judiska som den kristna synen på krig i Guds namn i modern tid. Gamla testamentets cherem-krigföring – som alltså är den form av krig som tydligare än andra skulle kunna beskrivas som religiöst motiverad – utkämpades under en begränsad period i Israels historia, med en på förhand definierad fiende och utan förväntan på att upprepas senare i historien. Med en annan terminologi kan man säga att de bibliska berättelserna om dessa krig är deskriptiva snarare än preskriptiva.

Kontrasten till det muslimska jihad är därmed slående. För även om det finns gott om moderata muslimer som vänder sig emot alla former av krig i Guds namn, kan man säga 1) att jihad åtminstone formellt vänder sig emot hela den icke-muslimska världen (inom islam kallad för ”krigets hus”, Dar Al-Harb), 2) att det saknas historiska och tidsmässiga avgränsningar för denna krigföring inom islam och 3) att korantexterna om Muhammeds många krigsexpeditioner i och med detta kan betecknas som preskriptiva snarare än enbart deskriptiva.

Trots likheterna som finns mellan jihad och israeliternas krig mot de kanaaneiska folken får alltså texterna i Koranen respektive Gamla testamentet helt olika konsekvenser i praktiken. Faktum är att judarna historiskt har varit ett av världens allra fredligaste folk. Islam, däremot, har gång på gång utbretts med hjälp av svärdet.

Korståg

Men hur är det då med den kristna kyrkans korståg? Ja, för det första ska dessa inte på något sätt ligga det judiska folket till last; de hör enbart hemma i den kristna världens – och alldeles särskilt Europas – historia.

Omständigheterna kring de första och mest omtalade korstågen skildras i en annan artikel här på sidan. Där framgår också att de i betydligt högre grad än ryktet säger går att beteckna som försvarskrig – i detta fall efter en mångårig och aggressiv muslimsk expansion. Men för att mer principiellt adressera detta fenomen skulle vi här vilja säga följande:

1) Ytterst få kristna skulle i dag försvara korståg som princip – alltså nutida krig med syftet att i Guds namn erövra nya eller gamla territorier från ett annat folk (kristet eller inte). Inte så att exempel på sådan retorik skulle saknas. Den ryske patriarken Kirill har exempelvis talat om det ryska aggressionskriget mot Ukraina som ett ”heligt krig”. Men signifikant är samtidigt att kristna från hela världen har kritiserat detta språkbruk och beskrivit det som djupt olämpligt. Rysk-ortodoxa kyrkan har även hotats med uteslutning ur Kyrkornas Världsråd.

2) Genom historien har det trots detta funnits ett stort antal exempel på krig i Guds namn, även med kristna förtecken. I många fall har detta varit en återspegling av den sammanblandning mellan kyrka och stat som varit vanlig under delar av kristenhetens historia – men som har mycket dåligt stöd i Nya testamentets skrifter.

3) Till detta kan läggas ett ännu större antal krig där den ena eller båda sidorna av konflikten har bett till Gud om hans välsignelse i samband med striderna. Detta ska dock inte likställas med ett aktivt korstågstänkande. Snarare ligger det i människans natur att be om Guds välsignelse och beskydd, inte minst när hon står inför en så livshotande sak som ett krig.

4) Inte ens de första korsfararna argumenterade för sina krigshandlingar med utgångspunkt i Gamla testamentets krig. Därför gör vi klokt i att inte för snabbt peka på orsakssamband som vid en närmare granskning visar sig inte existera. Som teologerna Paul Copan och Matthew Flannagan slår fast:

De texter som i första hand motiverade korstågen var evangelierna och särskilt Jesu ord. De tog upp kärleken till Gud och Kristi ord om att försaka allt – familj, välstånd, säkerhet – för att på så sätt vara en trogen lärjunge. Det var [alltså] inte gammaltestamentliga texter om krig och erövring, utan snarare Jesu egna ord, som främjade korstågens sak. Man skulle försaka allt; man skulle inte älska far och mor mer än Kristus; man skulle ta upp sitt kors och följa Kristus; man skulle älska sina andliga bröder och systrar. Det var inte blodtörst eller girighet utan kärlek till Gud och nästan som drev korstågsfararna att lägga ned sina liv för andra.[2]

Inget av detta ska ses som ett försvar för de många övergrepp som har skett under den kristna kyrkans historia. Men rätt ska ändå vara rätt. Och fakta leder oss i riktningen att inte vara för snabb med att bunta ihop Gamla testamentets krig, muslimska jihad och senare tiders krig i Guds namn. De är alla krig med religiösa förtecken, men de är ändå helt eller delvis olika fenomen.

Olof Edsinger

[1] Roland de Vaux, Ancient Israel: Its Life and Institutions (Darton, Longman & Todd 1976), s 247, 250.

[2] Paul Copan & Matthew Flannagan, Did God Really Command Genocide? (Baker Books 2014), s 296. För fortsatt läsning, se särskilt Douglas Earls artikel ”Joshua and the Crusades” i Heath Thomas, Jeremy Evans & Paul Copan (red), Holy War in the Bible: Christian Morality and an Old Testament Problem (InterVarsity Press 2013).