Korstågens historiska kontext
I diskussioner om huruvida problemen mellan kristna och muslimer startade i och med korstågen, framträder oftast en djupt bristande historisk kunskap. Det som generellt utelämnas är att muslimska krigs- och erövringståg, eller jihad mot kristna befolkningsområden, påbörjades redan på 600-talet.
När det gäller bruket av våld kan nämnas att Muhammed (570‒632) själv, enligt muslimsk historieskrivning, ledde och deltog i nitton väpnade aktioner. I en hadith förklaras att han var ”beordrad att strida mot människorna till dess att de säger att det inte finns någon sann gud utom Allah”[1], något som några menar är en hållning som överensstämmer med den i sammanhanget ofta diskuterade i en sen sura, 9:5 i Koranen: ”Döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem […] Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred.”
Redan under Muhammeds livstid skedde muslimska militära attacker även utanför Arabien, såsom Persien och det bysantiska Syrien. Ett större militärt angrepp skedde mot Syrien år 633. Damaskus erövrades två år senare och den muslimske kalifen etablerade där ett centrum för det muslimska kalifatet. Endast ett år senare, 636, besegrades perserna i viktiga krigsslag och en nyuppbyggd stad, namngiven Madina al-Salam (Fredens stad) men allmänt kallad Baghdad (Guds gåva), blev ett viktigt muslimskt säte.
Nya militära erövringar följde. Man gick in i Palestina 636 och Jerusalem föll efter en lång belägring två år senare. Också Egypten föll efter blodiga attacker, inklusive dess viktiga hamnstad Alexandria, som då var den kristna världens näst största stad till antalet invånare. (Den starkt befästa staden mer eller mindre efterskänktes av oförklarliga skäl.) Försök att återta staden slutade bland annat i muslimska plundringar och massakrer. Öar i Medelhavet, såsom Cypern (653) och Rhodos (672) invaderades. Man försökte inta Konstantinopel, men misslyckades.
De muslimska militära erövringarna fortsatte emellertid, inte minst i Nordafrika. Kartago föll 698. År 711 gick man in i Spanien. Fler strategiskt viktiga öar hamnade också under islams välde, såsom Sardinien (809), Mallorca (818), Kreta (824) och Malta (835). I årtionde efter årtionde underlade sig alltså muslimer, genom militär makt, områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper.
Kristna och judar, som ansågs tillhöra ”Bokens folk”, skulle tolereras, men pressen på dem att konvertera var ofta mycket stor. Under påföljande århundraden skedde därför en successiv övergång till islam. Man har till exempel räknat med att det tog omkring 250 år innan 50 procent av befolkningen i områden som Syrien och Egypten blivit muslimer. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl valde att konvertera till islam, drabbades av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt. Detta resulterade i ytterligare segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser till och med tvungna att bära synliga tecken på att man var ”annorlunda”.
Det kristna väst försökte efterhand stoppa erövringarna. Slaget i Poitiers/Tours år 732, blev en vändpunkt, där Karl Martell, Karl den Stores farfar, gick segrande ur striden. Återerövringen av Spanien dröjde ännu länge, till slutet av 1000-talet.
Nya hot framkom i öst. Det kristna östromerska riket var direkt hotat av seldjukisk–turkisk aggression. (Seldjuker är en benämning för flera inbördes besläktade turkiska dynastier, efter en ledare av en turkisk nomadklan, Seldjuk, som övergått till sunnimuslimsk tro.) Mindre Asien, Syrien och Palestina hade alltså redan fallit, gravkyrkan i Jerusalem förstördes på en order av kalifen i Egypten år 1009, kristna pilgrimer till Jerusalem hade under århundradena åter och åter attackerats, och nu stod de muslimska fientliga trupperna i Konstantinopels närhet, varför kejsaren Alexios I Comnenos (d. 1118) inte såg någon annan utväg än att vädja till de kristna i väst om hjälp. Denna vädjan blev utgångspunkten till påven Urban II:s uppmaning år 1095 att sända trupper till öst, vilket ledde till Första korståget.
Detta hade alltså föregåtts av massiva muslimska erövringar av tidigare kristna områden, muslimskt herravälde med förödmjukande dhimma-regler för kristna och judar, samt otaliga gränsstrider – en mer är 450-årig historia, alltsedan 630-talet. Att i detta läge påstå att problemen mellan kristna och muslimer startade i samband med korstågen är historiskt helt enkelt inkorrekt.
Men att vädja till de kristna väst om hjälp var ingen enkel eller problemfri sak för kejsaren Alexios I Comnenos. Sedan år 1054 var schismen mellan öst och väst ett faktum, och de kristna i öst såg med misstänksamhet på de kristna i väst, som bland annat ansågs hålla heretiska åsikter och felaktigt hävda påvens primat över hela kristenheten. Men behovet av militär hjälp var överhängande. Vid kyrkomötet i franska Clermont–Ferrand steg påven den 27 november 1095 upp på ett träpodium och talade till klerker och lekmän om vädjan från öst. I sitt tal, som endast finns bevarat genom en sammanfattning av en munk vid namn Robert, förklarade påven hur kyrkor hade förstörts, altaren vanhelgats, kristna omskurits och blodet smetats in på altaren eller hällts i dopfuntar, hur kristna torterats och dödats och kvinnor våldtagits. Öst måste räddas från brutalitet och förödmjukelse. Jerusalem, där Jesus predikat, dött och uppstått, måste befrias, var påvens budskap. Detta blev startskottet till det första korståget, vilket alltså (nota bene!) inleddes mer än 450 år efter det att muslimska militära erövringar påbörjats och förödmjukande dhimma–styre med skyddsskatt för judar och kristna snart därefter införts.
Den lärde och fromme kyrkofadern Augustinus hade redan på 400-talet resonerat omkring frågan när man som kristen politisk ledare kan tillåta eller bruka våld, eller om krigsföring kan rättfärdigas. Han menade att krigföring kan vara ett nödvändigt ont, något som en god politisk ledare kan tvingas till att bruka, och under vissa givna förutsättningar göra med fortsatt hög moral. Så hade exempelvis återerövringen av Spanien förklarats vara en rättfärdig och rimlig respons till de tidigare muslimska erövringarna i landet. Men krigföring var aldrig tänkt som något redskap inom den kristna kyrkan.
Korstågen hade både andliga och materiella sidor. Så kan nämnas att varje korsfarare avlade ett pilgrimslöfte inför Gud. Alla skulle besöka gravkyrkan, som hade börjat återuppbyggas 1037. Det var ett led i att kunna ta emot syndernas fulla förlåtelse. Detta pilgrimslöfte åtföljdes inte sällan av löften om fasta och avhållsamhet och/eller andra löften för andlig välfärd. Korsfarandet var förknippat med en tanke om botgöring och nåd, men också om välgörenhet, en livsgärning inför Gud, och inte främst som någon typ av proto–imperialism.
För det stora flertalet av korsfararna var kostnaderna och riskerna alltför höga för att ge sig ut i enbart materiellt vinstsyfte. Modern forskning har för övrigt krossat myten om att korsfararna främst bestod av giriga adelssöner utan land, rånarbaroner och penningkära munkar. I själva verket var endast en liten minoritet riddare, och en majoritet av dessa var landägare. För alla var påfrestningarna enorma.
Grundtanken var: Deus vult, ”Gud vill det!” – alltså Jerusalems befrielse och möjliggörandet av pilgrimsbesök i den heliga staden, botgöring och nåd. För många riddare var det en plikt att återgälda det som Gud hade skänkt dem i livet. De var män med vapen i hand, men många tillhörde familjer som i generationer hade skänkt gåvor till och begärt förbön i kyrkor och kloster. Många var fromma och idealistiska, andra var säkert arroganta och grymma, men det hörde till tiden att den de alla först och främst skulle frukta, det var Gud. En mix av människor, också många kvinnor, gav sig iväg av olika skäl, men utan tanken på att ”Gud vill det” hade de svårligen lämnat hus och hem.
Hur många gav sig iväg under det första korståget? En uppskattning är 130 000 personer, varav 13 000 var riddare eller adelsmän och mellan 15- och 20 000 icke stridande. Man startade resan i augusti 1096. Enbart 40 000 nådde Nicea i juni 1097 och blott 15 000 till Jerusalem år 1099, som besegrades efter en tredagars fasta och slutstrid. Vi kan räkna med att striderna var blodiga. Att alla judar i Jerusalem dödades är inte korrekt, men det är inte osannolikt att de fick förflytta alla döda ut ur staden och att de fick lösa sig ut ur staden till frihet.
Det bildades fyra områden under västs ledning med Edessa, Antiokia, Tripoli och Jerusalem som centra. Det mest mytomspunna lär kungadömet i Jerusalem vara. Riddarordnarna, såsom Tempelherreorden (1119), tillskapades för att försvara och upprätthålla områdena och pilgrimslederna – men även för att vårda sjuka, med mera. Följande korståg, det andra (1147–49), blev ett misslyckat försökt att återta det till muslimska styrkor förlorade Edessa. Det tredje (1189–1192) hölls efter det att Jerusalem fallit; det förödande fjärde (1202–04) drabbade Konstantinopel genom västliga härjningar, vilket starkt upprörde påven.
De mest långsiktiga och negativa konsekvenserna var förmodligen de inom själva kristenheten, just på grund av den misstro som nu fördjupades mellan bysantisk och västlig kristendom. Hållpunkterna i korsfararnas öst föll efterhand och Jerusalem, som fallit vid slaget vid Hattin 1187 då Saladin besegrade korsfararna, återtogs inte (förutom under 15 år, 1219–1244), trots försök därtill, såsom vid sjätte och sjunde korståget. På 1290-talet hade allt förlorats till muslimerna. Inte undra på att korstågen inte setts som något problem i den muslimska historieskrivningen.
Det vill säga: Inte förrän korstågen blev ingredienser i antivästretorik många, många hundra år senare år 1899. Då publicerades det första arabisk–språkiga muslimska historieverket om korstågen, av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri. Den negativa korstågsretorik, som numera brukas bland islamister, är alltså i historiskt hänseende mycket sen och framkallades först i samband med brittiskt och franskt styre i Mellanöstern. Men den har stark symbolisk betydelse, inte endast inom den muslimska världen, utan även i den bild som målas upp av korstågen i väst. Utan överdrift finns det här mycket att reda ut, inte minst när det gäller ”skuldsyndromet” i väst.
Oavsett, så är det helt klart att problemen mellan kristna och muslimer inte startade i samband med korstågen. Det första korståget föregicks av flerhundraåriga muslimska militära erövringar, överhöghet och förödmjukande muslimska dhimma-regler för judar och kristna. Inte heller var alltså korstågen något större problem inom islam förrän under 1900-talet, då de plockades upp i helt ny kontext i väst– och kristendomsfientlig islamistisk retorik.
De mest besvärande och långsiktiga konsekvenserna av korstågen finner vi sannolikt inom själva kristenheten, till mångas förvåning, eftersom flera korståg ledde till fördjupade konflikter och ökad misstro mellan bysantinsk och romersk-katolsk kristendomstolkning. Först den 7 december 1965 upphävdes i försoningens tecken den ömsesidiga bannlysningen mellan öst och väst från år 1054.
En helt annan historia är de korståg som genomfördes i Östersjötrakten. De får behandlas i något annat sammanhang.
Kjell O. Lejon
[1] https://hadeethenc.com/sv/browse/hadith/4211