Akademisk forskning om Koranen

Både islam och kristendomen utger sig för att vara historiska religioner, vilket innebär att de gör anspråk på att utgå från historiska händelser – som därmed också bör vara verifier- och falsifierbara. Enligt aposteln Paulus skulle hela den kristna tron falla samman om den tomma graven visade sig vara orsakad av något annat än Jesu fysiska uppståndelse. I Första Korinthierbrevet 15:14, 17 skriver han att ”om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro … om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor 15:14, 17).

Samtidigt ser den akademiska granskningen av de båda religionerna väldigt olika ut. Sedan Upplysningens dagar har Bibeln utsatts för kritik i Västvärlden och forskarna har ställt sig alltmer skeptiska till Bibelns historiska trovärdighet. Under 1900-talet hävdade den framstående teologen Rudolf Bultmann att Jesu uppståndelse enbart skulle förstås symboliskt och metaforiskt, och än idag är den så kallade historisk-kritiska forskningen av Bibeln den dominerande metoden vid teologiska och religionsvetenskapliga institutioner. Syftet är att enbart analysera de bibliska texterna som antika litterära verk utifrån sin tillkomsthistoria och historiska kontext, utan att samtidigt låsa sig vid den traditionella förståelsen av Bibeln som inspirerad av Gud.

När det gäller Koranen har det däremot varit ganska tyst. Den vanligaste uppfattningen bland muslimer när det gäller Koranen är att den är perfekt bevarad ända från Muhammeds dagar. En av de mest välkända NT-forskare som tillämpar den historisk-kritiska metoden på de kristna texterna, Bart Ehrman vid University of North Carolina, har samtidigt beklagat bristen på motsvarande forskning om Koranen och Muhammeds liv, då han återkommande brukar få frågor om studiet av de muslimska texterna: ”Varför ägnar sig inte forskare åt en historisk–kritisk studie av Koranen på samma sätt som de gör med Nya testamentet och den hebreiska bibeln? […] Under större delen av min karriär har det inte funnits så mycket att peka på, men under de senaste åren har det börjat förändras.”[1]

Forskare har helt enkelt varit motvilliga att anta samma metodologiska skepticism gentemot Koranen som sedan mitten av artonhundratalet har kännetecknat det akademiska studiet av Bibeln. I Sverige har exempelvis Jonas Svensson, professor i islamologi vid Linnéuniversitetet, efterfrågat en ökning av mängden svensk forskning om Koranen som historisk text.[2] Som jämförelse pekar han på mängden av specialiserade forskningsämnen som knyter an till kristendomen, bland annat två hela universitetsämnen ”som sysselsätter sig med historisk-kritiska studier av en enda urkund, Bibeln”: ”Varför inte öppna upp exegetikämnena vid svenska lärosätet (det vill säga Gamla och Nya testamentets exegetik) för det vetenskapliga, historisk–kritiska studiet av Koranen som ytterligare en kulturhistoriskt viktig religiös skrift, en skrift som dessutom har ett historiskt släktskap med Bibeln?”[3] undrar han.

Inte sällan har historisk forskning om islams tidiga historia varit förenad med hot. När historikern Tom Hollands dokumentär Islam: The Untold Story, baserat på hans bok In the Shadow of the Sword (Little Brown 2012), som också diskuterar islams historiska ursprung, skulle sändas i brittiska Channel 4 sommaren 2012 mottog han flera dödshot. Även en planerad filmvisning av dokumentären för historiker ställdes in på grund av hot.[4] Och som Dokus Sofie Löwenmark har påpekat i en krönika i Expressen är det inte ovanligt att forskare som granskar fenomen och rörelser inom islam utsätts för smutskastningskampanjer.[5]

En av de forskare som ägnar sig åt detta och som på senare tid har bidragit till att vända utvecklingen när det gäller bristen på historisk forskning är Stephen J. Shoemaker vid University of Oregon, själv tidigare student åt Bart Ehrman. I sin bok Death of a Prophet (University of Pennsylvania Press 2011) granskar han de historiska källorna kring Muhammeds liv och död och menar att mycket pekar på att religionsgrundaren fortfarande var i livet när Palestina invaderades 634–635, åtminstone två år efter sin död enligt traditionen. I Death of a Prophet anmärker Shoemaker på att flera forskares tilltro till den muslimska traditionen står i skarp kontrast till den ”radikala form” av skepticism som riktas mot Nya testamentet. Men medan den äldsta källan till Muhammeds liv sammanställdes ”mer än hundra år efter själva händelserna” skrevs det äldsta evangeliet bara 30 år efter korsfästelsen – under lärjungarnas livstid.

I likhet med Ehrman är Shoemaker själv skeptisk till Nya testamentets tillförlitlighet men som han skriver i Death of a Prophet är källorna till Muhammeds liv ”på det hela taget sämre” och ”opålitliga”. Den tidigaste texten vi har idag är från början av 800–talet, nästan 200 år efter Muhammeds död. Olika varianter av Koranen fanns fortfarande under den nionde kalifen Abd al–Maliks regeringstid (685–705) och mycket av textmaterialet kan härledas till källor från före Muhammeds liv, bland annat kristna apokryfiska texter.

Kunskap om platser, kultur, växtliv och namn är viktigt för att avgöra om en text bygger på ögonvittnen. Koranens skildring av Meckas invånare som jordbrukare stämmer dock inte in på det vi vet om dess landskap, vilket enligt Shoemaker väcker frågor. Detsamma gäller omnämnandet av sjöfarare och fiskare, som förutsätter att de ursprungliga åhörarna i Mecka och Medina var bekanta med dessa yrken. Men båda städerna ligger 100 respektive 200 kilometer inåt landet, i mitten av en öken, och dessa yrken torde därför ha varit helt främmande för invånarna i Mecka och Medina. I Creating the Qur’an: A Historical-Critical Study (University of California Press 2022), som är den första systematiska redogörelsen i ämnet, argumenterar Shoemaker för att detta är en stark ledtråd om att delar av Koranens textmaterial har ett annat geografiskt ursprung än Mecka och Medina. En intressant detalj är likheterna mellan Koranens redogörelse av Jesu födelse och påståendet att Maria var syster till Aron med den bysantinska Kathismakyrkan från 400-talet, dedikerad till Maria och belägen mellan Jerusalem och Betlehem. Enligt en apokryfisk text vilade Maria på den platsen på vägen till Betlehem och fick skydd av palmträd och i Kathismakyrkans liturgiska traditi omnämns Maria som Arons syster.

Enligt Shoemaker saknas belägg för någon kristen närvaro i det område där Muhammed verkade, vilket innebär att de Korantexter som förutsätter kännedom om kristendomen inte kunde ha producerats där. Den närmast kända kristna närvaron låg 900 kilometer därifrån. Hans slutsats är att Koranens kanon fastställdes först runt början av 700-talet under Abd al-Malik (också känd för att ha byggt Klippmoskén i Jerusalem), cirka sjuttio år efter Muhammeds död.

Kan man hoppas på en ny och mer förutsättningslös forskning gällande Koranens och hadithernas historiska tillförlitlighet framöver? Det skulle i så fall underlätta ett jämförande studium av Bibelns och Koranens respektive trovärdighet!

Jacob Rudenstrand

[1] https://ehrmanblog.org/can–the–quran–and–early–islam–be–studied–critically–like–the–nt–and–early–christianity/

[2] https://www.dagen.se/debatt/2021/11/22/kritiken–av–svensk–islamologi–behover–nyanseras/

[3] Ibid.

[4] https://www.independent.co.uk/arts–entertainment/tv/news/channel–4–cancels–controversial–screening–of–islam–the–untold–story–documentary–after–presenter–tom–holland–is–threatened–8125641.html

[5] https://www.expressen.se/ledare/sofie–lowenmark/islamisterna–vill–inte–att–du–laser–den–har–kronikan/