Den kristna debatten om Bibeln

I de föregående artiklarna redogör vi för kunskapsläget gällande Koranens tillkomsthistoria, liksom de historiska och grammatiska problem som uppstår utifrån muslimers anspråk att Koranen är perfekt och evigt bevarad. Vi påtalar även ett antal vetenskapliga och historiska anspråk som svårligen går att försvara utifrån den västerländska förståelsen av dessa frågor.

Samtidigt infinner sig förstås frågan: Men Bibeln då? Det är ju ingen hemlighet att det finns en debatt även gällande Gamla och Nya testamentets trovärdighet. Är det inte bara så enkelt att alla religiösa skrifter saknar historisk trovärdighet och att det ytterst sett bara är en trosfråga om man vill sätta tilltro till vad de säger – eller inte?

Den här frågan kan besvaras på olika nivåer. Att det ytterst är en fråga om tro om vi bejakar Bibelns budskap om en Gud som verkar i historien och bjuder in oss till gemenskap med sig själv är självklart sant även ur ett traditionellt kristet perspektiv. Alla människor är inte, och kommer inte heller att bli, bibeltroende kristna. Men både Gamla och Nya testamentets skrifter är samtidigt skrivna med anspråk på att vara historiskt förankrade och därmed ”sanna” även i en mer objektiv bemärkelse.

Gamla och Nya testamentets historiska anspråk

I klartext innebär detta att om Gamla testamentets stora frälsningsdrama – Israels uttåg ur Egypten, förbundet på Sinai och intåget i Kanaans land – skulle visa sig vara påhittat, då skulle även trovärdigheten i vad denna del av Bibeln har att säga om Gud vara allvarligt skadad. Ja, vissa skulle faktiskt säga att den vore lika med noll!

Och ännu tydligare med Nya testamentet, och särskilt de fyra evangelierna. Om Jesus aldrig har existerat, om han inte kallade samman och undervisade ett antal lärjungar och (framför allt) om han aldrig dog och uppstod – då skulle alla de texter som bygger på dessa och liknande sanningar vara att betrakta som sagor. De historiska och de andliga anspråken kan helt enkelt inte gå att skilja från varandra. Som en av Nya testamentets egna författare, Paulus, uttrycker det:

Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han uppväckt Kristus, som han ju inte har uppväckt ifall det verkligen är så att döda inte uppstår. (1 Kor 15:14–15)

Även i verserna innan dessa gör aposteln klart att hans förkunnelse bottnar i en historisk verklighet, verifierad av ett antal ännu levande vittnen:

Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som för ett ofullgånget foster. (1 Kor 15:3–8)

Upplysning och historiskt-kritiskt bibelstudium

Bibelns historiska trovärdighet var i praktiken självklar i Europa fram till Upplysningen. I upplysningsfilosofernas spår tog dock ett intensivt studium av Bibeln utifrån så kallad historisk-kritisk metod fart. Vi som skriver på denna hemsida vill inte automatiskt förkasta denna metod, då den i mångt och mycket visat sig vara till hjälp för det akademiska studiet av Bibeln – inte minst för att den gör det möjligt för människor med olika världsbild och teologi att göra jämförbara iakttagelser om Bibelns budskap.

Samtidigt delar vi inte den grundpremiss som många forskare som använder sig av denna metod bekänner sig till, nämligen ett ifrågasättande av alla de aspekter av Bibelns texter som förutsätter en transcendent verklighet. De liberalteologer som använder sig av historisk-kritisk metod kännetecknas helt enkelt ofta av ett förnekande av alla de utsagor som talar om eller förutsätter Guds närvaro och mirakulösa ingripanden. Man försöker förstå texterna utan att blanda in ”konfessionella” inslag, och måste därmed förneka relevansen av betydande delar av Bibelns budskap: Plågorna över Egypten blir naturfenomen, korsandet av Röda havet blir en promenad genom det 30 cm höga Sävhavet, Jesus utförde inga under och tecken, och uppståndelsen blir en händelse i lärjungarnas ”hjärtan” snarare än i den verifierbara verkligheten.

Den inomkristna debatten handlar alltså om flera saker, och gapet mellan den klassiska liberalteologin och den evangelikala teologi som denna sidas författare bekänner sig till är så pass stort att de kan ses som två olika världsbilder. Men med detta sagt tenderar dagens bibelforskare att vara betydligt mer optimistiska gällande Bibelns historiska trovärdighet än de som inspirerades av 17- och 1800-talets upplysningstänkande.

Bibeln och Koranen

Några saker som tydligt skiljer Bibelns och Koranens tillkomsthistoria – och detta är alltså förankrat även i det nuvarande forskningsläget – är sålunda:

• Författarna är tidsmässigt närmare de händelser de skildrar. Delar av Moseböckerna går visserligen tillbaka på betydligt äldre, muntliga, traditioner. Men i en oral kultur var detta inte något konstigt i sig, och behöver heller inte påverka vår syn på dessa texters trovärdighet. (Både judar och kristna tror dessutom att Guds Ande själv har talat genom författarna, och därmed har vakat över dessas innehåll och formuleringar, men då rör vi oss alltså utanför den vetenskapligt verifierbara dimensionen.) De flesta profetböcker har nedtecknats antingen av profeterna själva eller av någon av deras lärjungar och ett av de mest avgörande kriterierna för vilka böcker som blev bevarade var att åtminstone delar av deras profetior gått i uppfyllelse (jfr 5 Mos 18:21–22).
• I Nya testamentets fall ligger de historiska händelserna ännu närmare i tid. Såväl evangelierna som Apostlagärningarna och flera av breven skrevs antingen av lärjungar till Jesus eller av personer som hade gjort intervjuer med sådana lärjungar. Övriga brevtexter skrevs något eller några decennier efter Jesu död, när det fortfarande fanns gott om människor i livet som kunde verifiera (eller ifrågasätta!) vad som stod att läsa.
• En viktig skillnad mellan Koranen och Bibeln är samtidigt att islam talar om Koranen som perfekt och evigt bevarad. Ja, den Koran som dagens muslimer läser anses till och med ha en identisk förlaga hos Allah i himlen. Här och nu lämnar vi det rimliga i dessa påståenden därhän, då det är temat för andra artiklar här på sidan. Men om vi ser till Bibelns texter präglas både Gamla och Nya testamentet av en för islam helt främmande inkarnationstanke: att Gud kommer människan till mötes och faktiskt använder det mänskliga för att uppenbara sin vilja. Ur ett kristet perspektiv ska det därmed inte ses som något problem att Bibelns böcker präglas både av sina författare och av den tid och kultur som dessa verkade i. Snarare ses det som ett uttryck för den treenige Gudens vilja att komma människan till mötes. Att Koranen i sin nuvarande form skulle ha existerat för evigt hos Allah framstår samtidigt som i högsta grad osannolikt, då det är svårt att förneka de tidsbundna elementen i dess innehåll.
• När kristna säger att Bibeln är Guds ord, eller när de med den evangelikala Lausannedeklarationen talar om Bibeln som ”Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv”, betyder inte detta att varje ord eller kommatecken i de biblar som vi i dag läser måste vara exakt så som det såg ut när författarna skrev det. Redan det faktum att Bibeln normalt sett är översatt från grundspråken hebreiska och grekiska (och i något fall arameiska) till exempelvis svenska innebär ju en risk för att nyanser har förändrats, eller helt har gått förlorade, i vad som står. Även rena avskriftsfel kan självklart förekomma, även om jämförande studier visar att inga sådana fel påverkar förståelsen av några centrala läror vare sig i Gamla eller Nya testamentet. Ingående forskning har därtill visat att de som under årtusendena har kopierat dessa texter har varit utomordentligt noggranna i sitt arbete.

Vetenskapliga och historiska tveksamheter i Bibeln

Men hur är det då med vetenskapliga och historiska tveksamheter i Bibeln? På annan plats redogör vi för besvärande sådana i Koranen. Men hur står sig Bibeln i detta avseende?

Det enkla svaret är: Därom tvista de lärde. Men det är också tydligt att det låter helt annorlunda från dagens spjutspetsforskare än från deras motsvarigheter under liberalteologins guldålder. Särskilt evangelierna anses i dag vara påfallande trovärdiga även ur ett historiskt perspektiv, och när det gäller Gamla testamentet är det största problemet för forskarna att det så ofta saknas samtida källor att jämföra med. Gång på gång har det dock gjorts arkeologiska fynd som har bekräftat såväl Gamla som Nya testamentets uppgifter.

En av de största diskussionspunkterna har handlat om Gamla testamentets uttalanden i sådant som i dag betraktas som naturvetenskapliga frågor. En återkommande debatt är till exempel hur Bibelns skapelseberättelse ska läsas – om den i första hand är en historisk, naturvetenskaplig text, eller en teologisk och kanske delvis allegorisk text. Ytterligare material i denna fråga står att finna här.

Konsensus råder också om att vissa sifferuppgifter i Gamla testamentet tycks vara felaktigt återgivna, bland annat för att man tidigt i processen blandade ihop de hebreiska orden för ”tusen” och ”stam/familj”, som i originaltexten (och givet att hebreiskan saknar vokalangivelser) kan se likadana ut.

I andra frågor blir det viktigt att ta hänsyn dels till de bibliska texternas tillkomsttid, dels till deras litterära genre. När det gäller tillkomsttiden är det självklart orimligt att kräva att flera tusen år gamla texter ska beskriva tillvaron med ett språk och en terminologi som etablerades i västvärlden under de senaste århundradena. Ett exempel kan vara renhetslagarna i Gamla testamentet, som bland annat tycks designade för att undvika smittsamma sjukdomar (3 Mos 11–15). Dessa tecknades ned tre millennier före bakterier och virus var upptäckta, men ger en påfallande insiktsfull beskrivning av hur man med enkla medel kan undvika sådan smitta – till exempel genom karantän och genom rengöring av olika hushållskärl. Om man även senare hade hållit fast vid dessa ordningar hade det (för att ta ett konkret exempel) ha sparat tusentals liv av kvinnor som dött i barnsäng för att läkarna som förlöste dem strax före hade hanterat döda kroppar utan att tvätta sig.

Ett annat exempel på vad en del skulle kalla ”vetenskapliga fel” i Bibeln är att haren i nyss nämnda text beskrivs som idisslare (se 3 Mos 11:6), något som sakligt sett är felaktigt eftersom haren inte bearbetar födan på det sätt vi i dag beskriver som idisslande – alltså att man tuggar om halvsmält föda som stöts upp av magen. Men om man beaktar det faktum att texten skrevs långt innan fenomenet idisslande var vetenskapligt beskrivet, och därtill knyter an till något som även en lekman kan identifiera och leva sig in i, behöver det kanske inte ses som långsökt att författaren valde en sådan beskrivning. Det är i alla fall att dra saken väldigt långt att säga att ”detta bevisar att Bibeln innehåller fel”, eftersom den aktuella textens syfte är att förklara vissa djur som orena – inte att i detalj beskriva deras anatomi.

Annorlunda uttryckt: Bibelns vetenskapliga trovärdighet behöver prövas utifrån vad den från början hade för avsikt att förklara, och hur vi kan förvänta oss att detta kunde kommuniceras i den tid som den var skriven.

Detta inte sagt som att Bibeln skulle vara fri från sådant som idag går att beteckna som folktro eller rentav vidskepelse. Ett tydligt exempel på detta är när det står om patriarken Jakob att han skalar av käppar av olika slags lövträd så att de blir randiga, varpå de djur som parar sig framför dessa käppar får spräcklig avkomma (se 1 Mos 30:25–43). Men kanske ska även detta ses som ett slags uttryck för inkarnationens mysterium: att Gud går människan till mötes med den världsbild och de föreställningar som hon faktiskt har. I så fall är det fullt möjligt att Gud verkligen agerade i enlighet med Jakobs strategi, och att det som står också i en objektiv mening hände. Men då inte till följd av för oss okända biologiska naturlagar, utan för att Herren själv var med Jakob och välsignade honom utifrån sitt eget beslut, snarare än för att Jakob så klokt hade tänkt ut hur han skulle lura sin svärfar Laban.

Sammantaget förnekar vi inte att det finns välgrundade debatter även om Bibelns, och då särskilt Gamla testamentets, texter. Men vi menar ändå att Koranen är behäftad med betydligt större problem, och att islams egna anspråk gör att dessa problem är av ett mycket allvarligare slag: Till skillnad från judendom och kristendom hävdar ju muslimer att Koranen är perfekt och evigt bevarad. Som vi ser det är det svårt att hävda något sådant med sin intellektuella heder i behåll.

Olof Edsinger