Hadithernas källor och historicitet

För att förstå de stora tidsavstånden mellan händelser och olika skrifter behöver vi hålla i minnet att profeten Muhammed enligt islam dog 632 e.Kr. En viktig källa utöver haditherna är biografier om Muhammeds liv. ”Sirat rasul Allah” av Ibn Ishaq som dog 765 e.Kr. var den första biografin. Tyvärr har den till stor del gått förlorad och i stället har vi en version av Ibn Hisham som dog 833. Han har öppet deklarerat att han rättat och lagt till material i sin version av Sirat rasul Allah. En annan viktig källa kommer från Al-Tabari som dog 923, nästan 300 år efter Muhammed. Han skrev ner islams historia och skrev dessutom kommentarer till Koranen.

Sunniter utgör ungefär 85 % av alla muslimer medan shiiter utgör ungefär 15 % av muslimerna. Anledningen att vi hör så mycket om shiiter är att de är i majoritet i Iran och Irak, de har regeringsmakten i Syrien och ett stort inflytande i Libanon och Jemen.

Sunniterna har sina hadithsamlingar och shiiterna har sina. Naturligtvis överlappar de till viss del varandras. Haditherna har traderats muntligt i generationer innan de skrevs ner. Sunniterna brukar framhålla sex hadithsamlare som de kallar sahih, det vill säga ”tillförlitliga”. Hadithsamlarna Al-Bukhari dog år 870, Al-Muslim dog 875, Abû Dâwûd dog 889, Al-Tirmidhî dog 892, Ibn Mâjâ dog 886 och Al-Nasâcî dog 915. När det gäller shiiternas hadither så skrevs de ned ännu senare.

Vi noterar alltså väldigt stora tidsavstånd mellan Muhammeds död år 632 och när haditherna nedtecknades. Hur kunde hadithsamlarna lita på att hadithen inte hittats på eller förvrängts under dessa 250 år? Al-Bukhari påstod att han undersökte 600 000 hadither men i slutändan bara behöll runt 7 500 stycken, om man tar med upprepningar av några hadither. Vad han slängde får vi aldrig veta, men dessa 7 500 uppges vara tillförlitliga. Han utvecklade en metod som kallas för ”isnad” som handlar om kedjan av personer som genom åren förmedlat hadithen. Han försökte fastställa vem som först hörde hadithen och i vilken situation och därefter samtliga förmedlare fram till att den skrevs ner. Det var heller inte så att en hadith som förmedlades på 800-talet hade alla personer på plats, utan hadithsamlaren fick göra undersökningar och resor för att fastställa en ”isnad” för varje hadith.

Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Det räcker med att någon lagt till eller dragit ifrån för att hadithen inte längre ska var tillförlitlig. Under lång tid har man litat på dessa utsagor från Muhammed, men de senaste årtiondena har allt fler historiker ifrågasatt haditherna. Många historiker anser nu att haditherna egentligen återger den form av islam som var accepterad i slutet av 800–talet. Därför har man börjat granska historiska fakta från 600-talet och en mycket annorlunda berättelse om islams tidiga historia håller på att växa fram. I detta sammanhang kan vi nämna böcker som Meccan trade and the rise of Islam av Particia Crone, Early Islam – A critical reconstruction based on contemporary sources av Karl–Heinz Ohlig och In the shadow of the sword av Tom Holland. Dessa och många andra historiker har det gemensamt att de är skeptiska till hadithernas historicitet.

Lars Mörling