Kyrkofadern Athanasios kritik av islams syn på Jesus
Miljontals muslimer världen över ber uppriktigt till Allah fem gånger om dagen. De lever sina liv efter islams lagar, strävar efter renhet och rättfärdighet och hoppas på belöning på domens dag. Hur kan kristna då hävda att deras gudsdyrkan och fromhet inte accepteras av den sanne Guden?
Den vanliga kristna förklaringen är att endast genom Jesus kan syndernas förlåtelse ges, eftersom han ensam bar mänsklighetens synd på korset och därmed tog straffet för denna på sig. Utan honom måste alla, även de mest rättfärdiga muslimer, stå till svars för sina synder inför en helig Gud som inte accepterar någon synd. Med andra ord: människan är chanslös utan Jesus, eftersom Gud endast accepterar fullkomlig rättfärdighet, och ingen – förutom Jesus och de som får del av hans rättfärdighet – lever upp till Guds krav.
Men denna förklaring väcker flera frågor:
- Om Gamla Testamentets heliga kunde frälsas utan att känna Jesus, varför kan då inte muslimer det? Gud verkar ha tillämpat Jesu försoningsverk retroaktivt på de fromma i GT – varför skulle han inte kunna göra samma sak för muslimer?
- Blir inte frälsningen i så fall en fråga om ”rätt information”? Skulle en uppriktig muslim på domens dag verkligen få höra: ”Du levde rättfärdigt och trodde att du tjänade mig, men eftersom du missade Jesus är du förlorad”?
- Är det inte orättvist av Gud att ignorera människors fromhet och göra hela deras eviga öde beroende av endast en faktor – att de tror rätt om Jesus?
Dessa frågor utmanar förståelsen av frälsning som enbart en fråga om syndaförlåtelse genom korsets juridiska aspekt. Det finns dock en djupare förklaring, rotad i den tidiga kyrkans förståelse av frälsning – en förklaring som inte bara svarar på dessa frågor, utan även belyser varför islam i sig självt saknar den väg till Gud som den utger sig för att erbjuda. I denna artikel vill jag därför presentera en alternativ förklaring till varför frälsning endast finns i Kristus – en förklaring som hämtas från kyrkofadern Athanasios.
Athanasios levde på 300-talet och var biskop i Alexandria. Han var en av kyrkohistoriens främsta försvarare av Jesu gudom och en avgörande gestalt i utformningen av den kristna läran om Treenigheten. Han skrev ingående om varför det är nödvändigt att erkänna Jesus som Gud för att kunna bli frälst.
Eftersom Athanasios levde 300 år före islams uppkomst vet vi inte exakt hur han skulle ha bemött islam. Men baserat på hans skrifter kan vi identifiera tre huvudsakliga argument som han med stor sannolikhet skulle ha framfört mot islam för att visa att endast Jesus kan ge frälsning. Vi ska nu utforska dessa tre argument i detalj:
1. Det grundläggande problemet: Människans förgängelse, inte bara synd
Islam lär att Allah förlåter synder baserat på människans ånger och lydnad för hans lag. Men enligt Athanasios är människans problem långt mer än enbart moraliska överträdelser – det är en djup existentiell förgängelse.
I början av sitt verk Mot hedningarna skriver Athanasios att människan skapades för att leva i gemenskap med Gud och genom den relationen bli gudalik och reflektera Gud. Men genom synden föll människan bort från sin ursprungliga kallelse. Istället för att beskåda Gud och finna sin glädje i Honom, vände hon sig till skapade ting och blev därmed förslavad under sitt eget kött.
Athanasios ser alltså synden som något mycket mer än ett juridiskt felsteg – den är ett ontologiskt förfall. Det är ett avsteg från människans syfte och en förstörelse av hennes natur. Synd är inte bara handlingar – det är ett korrumperat tillstånd. Det kan liknas vid en cancer som sprider sig och får människan att jaga lycka i skapade ting och därigenom inte leva i sitt sanna kall.
Här uppstår det första avgörande problemet med islam: Islam erkänner att människan syndar, men den har ingen koncept av syndens djup och dess effekt på människans natur.
Om synd enbart är olydnad mot Gud, skulle Athanasios säga att ånger och goda gärningar är tillräckligt för att kompensera. Men om synd är en inre korruption som förändrat människans natur, då krävs något mer än lag och goda gärningar – det krävs återställande och helande av människans själ.
Islam lär att livet på jorden är ett test för att avgöra vem som är tillräckligt god (Sura 64:15; 8:28) och att den som gör mer gott än ont kommer att belönas i paradiset (Sura 23:102–103). Men detta är en fundamental missbedömning av människans tillstånd. Om en människa är sjuk hjälper det inte att säga åt henne att ”försöka vara frisk”. Hon behöver en läkare som kan hela henne.
Kristendomen lär att människan är andligt död (Ef 2:1) och behöver födas på nytt (Joh 3:5). Gud måste ge henne ett nytt hjärta (Hes 36:26–27), göra henne till en ny skapelse (2 Kor 5:17) och föra henne tillbaka i förening med sig själv. Islam saknar helt denna dimension. Den erbjuder lag – men ingen ny skapelse. Den kräver lydnad – men kan inte hela människans inre natur.
Vem kan förneka att hans hjärta rymmer begär som strider mot Guds heliga och rena natur? Stolthet, lusta, vrede, avund, själviskhet, likgiltighet – bor inte dessa i oss alla? Är det inte just våra hjärtans begär som föder synden? Och är det inte därför vi förblir blinda och döva inför de miljoner människor som svälter, lider av sjukdom, flyr för sina liv eller lever under förtryck – för att vi är så upptagna med att jaga vår egen själviska lycka?
Islam känner alltså inte ens till människans största problem: hennes behov av inre förvandling och helande. Därför kan islam heller inte erbjuda en lösning.
Men var finner vi lösningen?
2. Inkarnationen: Endast Gud kan hela människan
Islam avvisar tanken på att Gud skulle bli människa, eftersom det anses oförenligt med hans storhet. Men för Athanasios är inkarnationen roten till frälsningen.
Precis som det var det gudomliga Ordet som från början skapade världen, så måste Ordet själv träda in i skapelsen för att förnya den. En profet – hur stor han än är – kan inte återupprätta mänskligheten inifrån. Endast Skaparen har livet som kan avlägsna mörkret människan är i (Joh 1:4-5) och ge pånyttfödelse, nytt hjärta och ett nytt liv. Hur sker detta rent konkret?
Athanasios förklarar att precis som människans fall började med att hon såg på det skapade istället för på Gud (1 Mos 3:6), så kommer också helandet genom att människan åter vänder sin blick till Gud – och Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus.
Vi alla, som med avtäckt ansikte betraktar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet, såsom av Herrens Ande. (2 Kor 3:18)
I Jesus ser vi den sanna människan, den fullkomliga avbilden av Gud (Heb 1:3). Och här sker förändringen: När vi ser Kristus, förvandlas vi av hans härlighet.
När Pontius Pilatus visade fram Jesus inför folket sade han: ”Ecce homo” – ”Se människan!” Vad var det han visade? Jo, en blodigt misshandlad man, med en törnekrona på sitt huvud, som ödmjukt gick mot sitt kors för att dö av kärlek till världen. I den stunden ser vi Gud: En självutgivande kärlek så stor att den bränner bort vår själviskhet.
Vi inser att inget är mer dyrbart än denna Gud. Vi släpper taget om vår egoistiska jakt på egen lycka då den jakten tvinar bort i ljuset av kärleken av Honom som älskade oss först (1 Joh 4:19). Vi börjar återvända till den relation vi var skapade för, och genom denna relation sker helandet – vi blir återställda till att kunna reflektera Gud.
Vad erbjuder islam istället för denna djupa förvandling som kommer av att beskåda Gud själv? Lagar, regler och hot om straff.
Islam har en Gud som kräver lydnad, men han offrar aldrig sig själv för människan. Han stiger inte ner för att bära vår börda, han förenar sig inte med oss, han ger oss inte ett nytt hjärta. Snarare försöker Allah ”fresta” muslimer med njutningar i paradiset, däribland oskuldsfulla unga tjejer de kan ha sexuellt umgänge med (Sura 37:48-49; 52:20; 56:22; 55:72; 44:54; 78:33), för att muslimerna ska lyda honom.
Islam är således ett sätt att kontrollera människors handlingar men är inkapabelt att förändra deras hjärtan genom att erbjuda muslimer skönheten i Guds kärlek – den kärlek som led och dog för människorna på korset. Genom att förneka inkarnationen, förnekar islam alltså människans enda möjlighet till verkligt helande och återupprättelse.
3. Korset som dödens nederlag
Enligt islam dog inte Jesus på korset (Sura 4:157), och därmed uppstod han heller aldrig från de döda. Men för Athanasius är frälsning omöjlig utan korset.
Korset representerar höjdpunkten av mänsklig ondska, där oskyldighet förkastas, kärlek föraktas och Gud själv blir förkastad av sin skapelse. Men det som vid första anblick kan verka vara en tragedi är i själva verket den avgörande segern över synden och döden.
Synden leder alltid till ondska, separation från Gud och slutligen död (Rom 6:23). Men istället för att förgöra syndare trädde Gud in i deras mörker, bar ondskans fulla tyngd på sig själv och bröt dess makt inifrån.
Athanasios ser frälsning inte som en extern juridisk transaktion, utan som en verklig förening med Kristus. Kristna är inte separerade från vad som hände Jesus – de är delaktiga i detta genom dopet (Rom 6:3–4). Genom denna förening blir Jesu död de kristnas död till synd och Jesu uppståndelse blir de kristnas nya liv i rättfärdighet.
Denna verklighet gör det möjligt för de kristna att verkligen dö bort från synden och leva ett nytt liv i Guds Ande (1 Pet 2:24). Genom föreningen med Kristus blir de inte bara förlåtna – de blir förvandlade. Kristi liv flödar över till de troende i kraft av Anden, och hans seger blir deras seger.
Athanasios beskriver detta som att Gud blev människa för att människan skulle få del av det gudomliga livet. Kristna har därmed ett osvikligt hopp – de är inte längre slavar under synden, utan är förenade med Gud och har del av hans eviga liv.
Vad har islam att erbjuda istället?
I islam finns ingen Helig Ande som förvandlar människan inifrån. Det finns inget kors som sätter punkt för syndens makt. Det finns ingen uppståndelse som öppnar vägen till ett nytt liv. Det finns ingen Gud som stiger ner för att lyfta upp människan.
Istället bygger islam på att varje människa måste lita på sin egen förmåga att hålla Allahs bud och att ständigt väga sina synder mot sina goda gärningar. Men hur vet en muslim om han har gjort tillräckligt?
Sura 21:47: Och vi ska sätta upp rättvisans vågar på uppståndelsens dag, så att ingen människa blir orättvist behandlad i något avseende. Om det så bara handlar om en senapskorns vikt, ska vi föra det fram och avlägga räkenskap.
Islam bygger alltså på osäkerhet. Ingen vet hur Allah kommer att döma, eftersom det inte finns någon absolut visshet om att man har gjort tillräckligt. Framförallt saknar Islam den mest värdefulla gåva som Gud erbjuder människan: enhet med sig själv genom Jesus Kristus så att människan ska ta del av gudomligt liv.
Slutsats: Islams teologiska återvändsgränd
Athanasios skulle argumentera att islam i grunden är otillräckligt eftersom det inte erbjuder en verklig lösning på synden.
- Om synd bara är olydnad, då kan laglydnad vara tillräckligt.
- Men om synd är en djupgående förgängelse av människan, då kan endast Guds ingripande i inkarnationen hela den.
- Om frälsning endast handlar om lydnad, då kanske en profet räcker.
- Men om frälsning kräver förening med Gud, då kan endast Gud själv frälsa.
Genom att förneka Kristi gudomlighet, korsfästelse och uppståndelse, skär islam av den enda bron mellan Gud och människa. En avlägsen Gud som enbart befaller kan inte rädda en skapelse som är genomsyrad av synd och död. Endast det eviga Ordet, som blev kött, korsfästes och uppstod, kan återföra människan till det gudomliga livet.
Därför är, enligt Athanasios, den enda vägen till frälsning i Kristus allena.
Omid Pasbakhsh
Denna artikel har tidigare varit publicerad i Teologi & Ledarskap nr 1 2025