Muhammeds liv – en översikt
Muhammed blir profet
Muhammed föddes år 570 i Banu Hashim, en av klanerna i Quraysh-stammen. Hans far Abdullah (arabiska för ”Allahs slav”) dog samma år och hans mor Amina dog när han var sex år gammal. Muhammeds farbror Abu Talib adopterade därefter Muhammed och uppfostrade honom.
Muhammeds moraliska uppförande fick människor att kalla honom Al-amin (den pålitlige), ett rykte som fick den rika änkan Khadijeh att anställa honom för att arbeta som kameldrivare i olika karavaner. Khadijeh och Muhammed blev senare förälskade i varandra och gifte sig. Han var 25 år medan hon var 40 år gammal. Tillsammans fick de två söner som dog i spädbarnsåldern och fyra döttrar som alla, förutom Fatima, kom att dö före Muhammed. Utöver dessa sex barn hade Muhammed en son med sin tjänarinna Maria al-Qibtiyya (kallad ”Maria-kopten”). Dennes son dog dock också i spädbarnsåldern.
Under månaden Ramadan (nionde månaden i den islamiska kalendern) brukade Muhammed fasta och be i en grotta på berget Hira, ca 3 km norr om Mecka. År 610, medan han fastade och bad på berget, fick han besök av ängeln Gabriel. Upplevelsen var fruktansvärd för Muhammed eftersom Gabriel kramade Muhammed hårt, till den grad att Muhammed höll på att kvävas. Detta upprepades vid tre tillfällen. Gabriel krävde att Muhammed skulle recitera. De två första tillfällena besvarade Muhammed ängeln genom att säga ”Vad ska jag recitera?”, men vid det tredje tillfället reciterade Muhammed den text som i dag utgör sura 96 i Koranen.
Uppenbarelserna fick Muhammed att tro sig vara demonbesatt och han blev även självmordsbenägen.[1] Khadijeh och hennes kristna kusin Waraqa lyckades dock övertala Muhammed att han var en profet. Muhammed började därmed sin profetiska karriär med att presentera sig själv som ”endast en varnare” (sura 22:49) som kommit för att förkunna att det endast finns en Gud och därmed att alla borde omvända sig från avgudadyrkan och i stället underkasta sig den ende Gudens vilja.
Muhammed mötte motstånd, i synnerhet från sin egen stam. Hans monoteistiska budskap hotade stadens ekonomiska tillgångar, eftersom pilgrimerna som kom dit för att tillbe sina gudar genererade handel. Invånarna i Mecka försökte förgäves lura, förnedra och även muta Muhammed att sluta predika, men de skadade honom inte eftersom hans farbror, Abu Talib, var ledaren i Quraysh-stammen och skyddade Muhammed.
Anhängarna av Quraysh-stammen erbjöd Muhammed ekonomiska medel för att han skulle tillbe deras gudinnor, al-Lat, al-Uzza och Manat under ett år. I gengäld skulle de själva tillbe Allah det året.[2] Muhammed vägrade först, men fick sedan en uppenbarelse att göra det.[3] Därefter sa Muhammed att gudinnorna är högt flygande tranor vars förmedling mellan människor och Gud accepteras.[4]Det blev fred mellan Muhammed och Quraysh-stammen efter detta, men Muhammed fick sedan en uppenbarelse att han hade gjort fel, att Satan hade påverkat honom.[5] Muhammed sa ”Jag har tillskrivit Allah något han inte har sagt”[6] och att Satans påverkan var vanlig bland profeter (sura 22:52–53). De verser som Muhammed hade uppenbarat om gudinnorna (ibland kallat för ”satansverserna”) återfanns i sura 53:19–23 av Koranen, men kom att ändras efter att Muhammed ångrat sig.
Muhammed i Medina
År 619 dog både Khadijeh och Abu Talib. En annan av Muhammeds farbröder, Abu Lahab, blev ledare över Banu Hashim–klanen och var fientligt inställt mot Muhammeds predikningar (se sura 111). Muhammed började då att söka allierade utanför Mecka och fann stöd från invånare i staden Yathrib (nutida Medina), dessa invånare kom att kallas för ”hjälparna” (ansar). År 622 flydde Muhammed och hans muslimska anhängare till staden Yathrib. Denna händelse kallas Hijrah och markerar början (år noll) av den islamiska kalendern.
Invånarna i staden Yathrib var vänligare inställda gentemot muslimerna, eftersom staden drevs av judiska stammar som också var monoteister. Emellanåt hade staden drabbats av blodsdåd och många hoppades att Muhammed skulle vara aktiv i att bidra med fredliga lösningar. Muhammed blev därmed politiskt engagerad och utarbetade ett juridiskt fredsdokument. Han slöt förbund med stadens tre judiska stammar och, tack vare detta förbund, fick muslimerna och judarna flera gemensamma lagar – till exempel förbudet mot att äta griskött, att alla skulle vända sig till Jerusalem vid bön och att helga Jom Kippur (Ashura).
I Yathrib byggde Muhammed en moské som, utöver att vara en plats för tillbedjan, fungerade som domstol och militärt högkvarter. I samband med detta bildades den teokratiskt styrda muslimska gemenskapen (umma).
Med fler anhängare och mer makt började Muhammed att plundra karavaner på väg till Mecka.[7] Ett exempel på sådant angrepp skedde vid Nakhla, under den heliga månaden Rajab, något som Muhammed blev mycket kritiserad för eftersom vapenvila då skulle råda.[8] Kritiken bemöts i sura 2:217:
De frågar dig om [det är tillåtet] att strida under den helgade månaden. Säg: ”Att strida under denna månad är en svår [synd]. Men inför Gud är det en ännu svårare [synd] att spärra vägen till Gud [för andra] och att förneka Honom och [att vägra människorna tillträde till] den heliga Moskén och att jaga bort de troende därifrån. Förtryck är ett värre ont än döden.
Det argument som Koranen framför är alltså att det visserligen är en synd att strida under den heliga månaden, men att Meckas invånare har begått en värre synd genom att förfölja muslimerna och jaga bort dem från Mecka. Därför är muslimerna berättigade att plundra Meckas karavaner.
Muhammed fortsatte att attackera karavaner på väg mot Mecka. Vid ett tillfälle, när han skulle plundra en karavan ledd av Abu Sufyan, kom en armé från Qurayshstammen i Mecka för att försvara karavanen. Muslimerna och armén från Mecka kom att mötas vid en plats som hette Badr. Quraysh-armén var tre gånger större än muslimernas här, me-n Muhammed lovade att alla som stred för Allahs sak skulle komma till paradiset, vilket medförde att många av hans anhängare gick skoningslöst in i striden.[9] Muslimerna vann slaget och ledaren för Quraysh-armén, Abu Jahls, huvud blev avhugget och fört till Muhammed.[10] Många bad om nåd för sina liv och berättade att de hade barn, men Muhammed svarade att helvetet skulle ta hand om deras barn.[11] Ledarnas kroppar kastades på hög i en grop och Muhammed skröt om segern.[12] Hela sura åtta i Koranen är tillägnad denna seger och vad muslimerna skulle göra med krigsbytet. Ryktet om segern spreds och muslimerna kände stor stolthet över att ha segrat, men Muhammed sa att deras stolta attityd var grundlös eftersom det var Allah som hade gett dem segern genom att sända änglar för att halshugga fienden under striden (sura 8:9–19; se även sura 3:121–127).
Muhammed blir Arabiens mäktigaste krigsherre
Samtidigt som judarna i Yathrib förnekade Muhammeds anspråk på att vara profet, började de också betrakta honom som ett hot. De uppenbarelser som Muhammed fick under denna tid visar en tydlig distansering från judarna.[13] Exempelvis ändrade Muhammed bönens riktning från Jerusalem till Mecka (sura 2:142–144) och uppmanade muslimerna att inte bli bundsförvanter med judarna (sura 5:51). Efter striden i Badr omringade Muhammed den judiska stammen Banu Qaynuq och tvingade dem att lämna staden, som nu kom att heta ”Medina”.[14]
Quraysh-stammen samlade en armé för att hämnas för förlusten i Badr och mötte muslimerna vid berget Uhud. Muslimerna förlorade och Muhammed skadades. Hans morbror Hamza dödades och stympades av en kvinna vars far, bror och son hade dödats av muslimer, något som orsakade mer hämndlystnad hos profeten som svor att han skulle stympa 30 män av Quraysh när han segrat.[15] Efter striden var många muslimer förvirrade över hur de kunde ha förlorat trots att Gud var på deras sida. Muhammed svarade dem att Allah lät muslimerna förlora för att sätta deras tro på prov (sura 3:152).
Efter striden planerade den judiska stammen Banu an-Nadr att lönnmörda Muhammed, men Muhammed fick reda på deras planer och utvisade stammen från staden, varpå muslimerna tog alla deras tillgångar (sura 59). Den återstående judiska stammen, Banu Qurayza, vände sig till Quraysh för att ingå en allians mot muslimerna. Muhammed blev förvarnad om deras planer och byggde ett dike vid Medinas mest sårbara delar, så att Quraysh–armén inte kunde invadera staden.
Efter att under 27 dagar ha omringat staden Medina, men inte kunnat invadera den, valde Quraysh-armén att återvända till Mecka.[16] Muhammed blev då uppmanad av ängeln Gabriel att våldsamt ta itu med Banu Qurayza-stammen.[17] Muslimerna omringade stammen under 25 dagar.[18] Därefter tillät Muhammed krigaren Sa’d bin Mu’adh att döma dem. Hans dom var att männen i Qurayza-stammen skulle avrättas och deras kvinnor och barn förslavas, vilket Muhammed reagerade positivt på.[19] Ca 700 män halshöggs[20] medan kvinnor och barn förslavades (sura 33:26–27).
Muhammed var nu ensam ledaren i staden Medina. Han skrev på ett fredsavtal med Mecka (fördraget al-Hudaybiyya) och växte med tiden i både makt och antal anhängare. År 630 återvände Muhammed till Mecka med en armé på 10 000 män och erövrade staden utan någon större strid.
Endast två år efter erövrandet av Mecka dog Muhammed. På sin dödsbädd uttryckte han en önskan om att det bara skulle finnas muslimer i Arabien och att alla icke-muslimer skulle avlägsnas från halvön.[21] Saudiarabien försöker än i dag att uppfylla profetens önskemål genom att förbjuda sina medborgare att utöva någon annan religion än islam. Muhammed avled enligt haditherna den 8:e juni 632, när han var 63 år gammal.
Omid Pasbakhsh
[1] Bukhari 9:87:111; Sirat Rasul Allah, s. 106–107.
[2] Sirat Rasul Allah, s. 165–167.
[3] Ibid.
[4] Ibid; AL-Taberi, vol 6, s. 107–112.
[5] Ibid.
[6] Ibn Sa´d, vol I, s. 236–239.
[7] Bukhari 5:59:285.
[8] Sirat Rasul Allah, s. 287–288.
[9] Sirat Rasul Allah, s. 300–301.
[10] Sirat Rasul Allah, s. 304.
[11] Sirat Rasul Allah, s. 308.
[12] Bukhari, vol 4, bok 58, nr 3185 och Ishaq 306.
[13] Carole Hillenbrand, Introduction to Islam: Beliefs and Practices in Historical Perspective, Thames & Hudson (2015), s.34.
[14] Det är oklart när staden Yathrib bytte namn till Medina. Koranen kallar staden för Yathrib (sura 33:13) medan Muhammed var i staden, därmed vet vi att namnet inte ändrades när Muhammed anlände utan senare. Muhammed måste ha varit i en tillräcklig ledande position för att genomföra en sådan ändring. Med största sannolikhet skedde namnbytet när Muhammed blev den mäktigaste ledaren i staden.
[15] Sirat Rasul Allah, s. 386–387.
[16] Armén innehöll också judar från staden Kaybar som återvände tillbaka till sina hem.
[17] Bukhari 4:52:68.
[18] Sirat Rasul Allah, s. 461.
[19] Sirat Rasul Allah, s. 462 och 464 samt Bukhar 5:58:148 och 5:59:447, se också Abu Dawud 38:4390.
[20] Sirat Rasul Allah, s. 464.
[21] Muslim 19:4366 samt Bukhari 4:52:288.