Vanliga muslimska invändningar mot Bibeln

Eftersom Bibelns budskap skiljer sig avsevärt från Koranens tvingas muslimer hävda att Bibeln har ändrats. Framför allt fokuserar muslimer på Nya testamentet, dels för att Gamla testamentet inte lika tydligt motsäger Koranens innehåll, dels för att majoriteten av skillnaderna mellan kristen tro och islam (som exempelvis Jesu gudom, treenigheten, Jesu offerdöd, uppståndelsen och frälsning genom tro) kommer främst från Nya testamentet. I denna artikel kommenterar vi därför fem invändningar som muslimska apologeter brukar framföra gällande Nya testamentets trovärdighet.

Det finns ungefär 400 000 skillnader[1] mellan de olika manuskripten för Nya testamentet.

Denna invändning stämmer, men är vilseledande. När en person som inte är insatt i textkritik hör detta kan personen tro att vi inte alls kan veta vad författarna till Nya testamentets böcker skrev eftersom manuskripten är fyllda av fel. Men 400 000 skillnader är faktiskt väldigt lite om man tar hänsyn till antalet manuskript vi har samt att de allra flesta skillnader enkelt kan korrigeras, exempelvis genom att jämföra manuskript. Enligt textkritikern Daniel B Wallace utgör manuskripten ungefär 2,3 miljoner sidor. 400 000 skillnader på 2,3 miljoner sidor är väldigt lite. Den överväldigande majoriteten av dessa fel är stavfel, grammatiska fel eller liknande som lätt kan korrigeras. Vi vet i dag att 99 procent av den text som vi har i Nya testamentet överensstämmer med det som ursprungligen skrevs.

Anledningen till att vi inte kan säga att 100 procent av texten stämmer är att det finns bibelställen där vi inte är säkra på vad originalet sa. Ett sådant exempel återfinns i Romarbrevet 5:1 där vi inte vet om texten ska lyda ”vi har frid” eller om texten ska lyda ”låt oss ha frid” (på grekiska är skillnaderna mellan de två satserna endast en bokstav). Oavsett vad som egentligen stod i ursprungstexten är båda återgivningarna bibliska, eftersom Bibeln både säger att vi har frid i Jesus och att vi bör söka den frid som Gud ger. Samtidigt illustrerar exemplet en viktig poäng, nämligen att det inte finns en enda variant i manuskripten som påverkar någon viktig kristen lärofråga. Vi kan vara 100 procent säkra på att Nya testamentet alltid har lärt ut Jesu gudom, treenigheten, Jesu försoningsdöd, uppståndelsen, frälsning genom tro, möjligheten att ha en personlig relation med Gud osv. Då alla dessa läror går emot Koranens budskap kan vi säga att Nya testamentet vittnar emot Koranen.

Evangelierna är egentligen anonyma. Vi vet inte vem som har skrivit dem.

Vi kan inte veta om denna invändning stämmer eller inte eftersom samtliga manuskript vi har av evangelierna, där första sidan är bevarad, innehåller namnet på författaren av evangeliet.[2] Våra äldsta manuskript av evangelierna har dock inte första sidan bevarad och vi kan därmed inte säga huruvida namnen på författarna var skrivna på dokumenten.

Anledningen till att vi bör acceptera den traditionella synen på författarskapen är att hela den tidiga kyrkan var överens om vilka som hade skrivit evangelierna. Hade kyrkan varit osäker på vem som var upphovsman borde vi se en diskussion kring författarskapen (vilket var fallet gällande verk där det rådde skepsis, såsom Hebreerbrevet), men vi ser inget sådant.

Vi kan vara säkra på att kyrkofäderna talade sanning när de hänvisade till Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium. Om de hade varit ute efter att hitta på författare skulle de ha hävdat att evangelierna var skrivna av auktoritativa personer som Petrus och Jesu halvbror Jakob, som också var en framstående ledare i församlingen i Jerusalem. I stället ser vi att två av evangelierna tillskrivs författare som inte ens var ögonvittnen till Jesu liv (det vill säga Lukas och Markus) samt en före detta tullindrivare (Matteus), som ansågs vara en förrädare mot sitt folk. Kyrkan hade aldrig valt dessa personer som författare om de var ute efter att hitta på namn som kunde ge böckerna auktoritet.

Nya testamentets böcker valdes av politiska och/eller teologiska skäl.

Tyvärr tror många muslimer (och många andra) på myten att Bibelns kanon bestämdes under kyrkomötet i Nicaea år 325 under påtryckning av kejsar Konstantin. Faktum är att kanon inte ens diskuterades under Nicaea-mötet. Men som tidigare nämnts bestämde kyrkan aldrig vilka böcker som skulle ingå i kanon; kyrkan har endast bekräftat de böcker som apostlarna har stått bakom.

Innan kristendomen accepterades av Rom var kristna en förföljd minoritet som varken hade möjligheten eller resurserna att politiskt utarbeta en kanon. Däremot ser vi under denna tid hur kyrkofäderna citerar ur böcker från Nya testamentet som auktoritativa skrifter. Detta visar att kyrkan betraktade Nya testamentets böcker som Guds ord snarare än ett statligt eller religiöst regelverk (vilket däremot var fallet med Koranen).

Det fanns andra texter som inte accepterades av kyrkan.

År 1945 hittades ett bibliotek av gnostiska texter nära staden Nag Hammadi i Egypten och för första gången kunde forskare läsa många av de verk som vi vet att den tidiga kyrkan förkastade. Det mest kända exemplet är Tomasevangeliet som är en kort bok innehållande 114 uttalanden som författaren tillskriver Jesus.

Majoriteten av forskarna inom området menar att dessa texter tidigast kommer från mitten av 100–talet (till skillnad från Nya testamentets böcker som skrevs under det första århundradet).[3] Exempelvis säger Oxfordprofessorn i Nya testamentet, Christopher Tuckett, att dessa böcker är redigeringar av de synoptiska evangelierna från andra århundradet.[4] Alltså kan vi med säkerhet säga att ingen av dessa böcker skrevs av ögonvittnen till Jesu liv.

Samtidigt kan muslimer ändå inte referera till dessa verk eftersom deras innehåll motsäger Koranen. Exempelvis i uttalande nummer 77 i Tomasevangeliet påstår Jesus sig vara skaparen av allt som existerar samt allestädes närvarande. Anledningen till att dessa verk ändå inte är inkluderade i Bibeln är att det mesta av innehållet tydligt är baserat mer på fantasi och myter än på historiska fakta. Exempelvis kan vi läsa i Petrusevangeliet om hur Jesus uppstod ur graven som en jätte, vars huvud nådde till molnen, och efter Honom kom ett talande kors ur graven.

Vi kan inte veta om evangelierna skrevs av ögonvittnen.

Kristna hävdar att två av evangelierna skrevs av ögonvittnen, Matteus[5] och Johannes, medan Markus skrev utifrån Petrus vittnesbörd[6] och Lukas intervjuade flera ögonvittnen för att sammanställa en korrekt skildring av Jesu liv.[7] Eftersom den tidiga kyrkan var helt överens om att så var fallet finns det ingen anledning att ifrågasätta detta. Det finns goda skäl att tro att evangelierna skrevs av ögonvittnen:

1. Texterna själva visar att kyrkan satte stort värde på vittnesbörden från ögonvittnen. Exempelvis läser vi i Apostlagärningarna 1:21–22 att apostlarna var noga med att Judas ersättare skulle vara ett ögonvittne till Jesu liv, död och uppståndelse.
2. Markusevangeliet har ett stort fokus på lärjungen Petrus jämfört med de andra evangelierna. Det är även vad vi skulle förvänta oss om evangeliet skrevs utifrån Petrus vittnesbörd. Exempelvis nämns Petrus fler gånger i Markus än i andra evangelier (trots att Markus är den kortaste texten), Petrus är både den första och den sista lärjungen som nämns, han är den ende som bevittnar Jesu rättegång och korsfästelse, han är den första av de tolv som får reda på uppståndelsen och flera gånger beskrivs hans känslor (Markus 9:6; 14:22).
3. Flera textavsnitt i Matteusevangeliet visar särskilt intresse för ekonomi, vilket ger stöd åt tesen att verket skrevs av tullindrivaren Matteus.[8]
4. Evangelierna innehåller information om personer som egentligen är obetydliga för själva handlingen, men som visar att författaren kände andra ögonvittnen. Ett exempel på detta finner vi i Markus 15:21 som lyder ”Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus far, kom just in från landet”. Påhittade skildringar om personer som inte varit närvarande vid händelsen brukar inte innehålla denna form av detaljerad (men egentligen onödig) information.
5. Evangelierna visar god kännedom om Israel under Jesu tid. Bland annat återges hur Jerusalem såg ut innan staden förstördes år 70. Även dåtidens namn, kulturella seder och historiska händelser återges.
6. Evangelierna innehåller skildringar som kompletterar varandra trots att författarna inte var medvetna om att de ”fyllde i varandras luckor”. Dessa ”icke–designade” tillfälligheter visar att författarna skrev som ögonvittnen som var på plats och bevittnade händelsen. Exempelvis:

• I Matteus 8:6 läser vi att sjuka människor fördes till Jesus när det blev kväll, men inte varför man väntade tills det skulle bli kväll. Svaret på detta råkar vi hitta i Markus 1:21 och Lukas 4:31, nämligen att dagen före var en sabbat.
• I Matteus 14:1–2 läser vi att Herodes trodde att Jesus var Johannes döparen, men vi får inte veta hur Herodes skulle ha kunnat få kunskap om Jesus förrän Lukas 8:3 förklarar att några av Jesu efterföljare kom från Herodes hushåll (trots att Lukas 8 inte har något med händelsen i Matteus 14 att göra).
• Varför dömde Pilatus inte Jesus trots att Jesus hävdade sig vara judarnas kung (Luk 23:1–4)? Svaret är att Jesus sa till Pilatus att Hans rike inte var av denna värld, vilket står i Johannesevangeliet 18:36.
• Hur upptäckte tjänsteflickan Petrus (Matteus 26:71)? För att Johannes, som hade tagit med sig Petrus, pratade med henne (Joh 18:16).
• Varför skrev Markus att Josef av Arimatea agerade modigt (Markus 15:43)? För att Josef var en av Jesu lärjungar (Joh 19:38).
• Varför bad soldaterna Jesus att profetera om vem som slog Honom när de i själva verket stod framför Honom (Matt 26:67–69)? För att Jesu ögon var övertäckta (Luk 22:63–65).

Ovanstående exempel på ”omedvetna kompletteringar” kan endast göras av ögonvittnen. Sammantaget är det mycket sannolikt att evangelierna skrevs utifrån ögonvittnesskildringar.

Omid Pasbakhsh

[1] Dessa skillnader kallas varianter.

[2] Brant Pitre, The Case for Jesus: The Biblical and Historical Evidence for Christ, The Crown Publishing Group (2016), s. 16.

[3] Se exempelvis Bart Ehrman, The New Testament, Oxford University Press (2011), s. 204–223.

[4] Nag Hammadi and the Gospel traditions, T&T Clark (1986), s. 149.

[5] Se exempelvis Eusebios Kyrkohistoria 3.39.16.

[6] Eusebios Kyrkohistoria 3.39.15.

[7] Lukas 1:1–4.

[8] Se exempelvis Matteus 17:24–27; 18:23–25; 20:1–6; 27:3–10 och 28:11–15