Kristendom: Fader, Son och Ande – del I
Såväl islam som judendom och kristendom är monoteistiska. I Gamla testamentet uttrycks detta på en mängd ställen, inte minst i den judiska trosbekännelsen (shema): ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft” (5 Mos 6:4–5).
Detta budskap bejakas även i Nya testamentet. Jesus själv talar om vår kallelse att helhjärtat älska Herren som ”det största och första budet” (Matt 22:38). Samtidigt framgår det av både Jesu och apostlarnas ord att själva formen för kristen monoteism är vad som i dag ofta brukar kallas för treenighetsläran. Som den senare skulle sammanfattas i den athanasianska trosbekännelsen från 500-talet e Kr:
Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.
Men detta är den allmänneliga kristna tron: att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena – icke gjord eller skapad – utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen – icke gjord eller skapad eller född – utan utgående.
Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
Språket i denna bekännelse kan av en nutida läsare uppfattas som omständligt, men samtidigt illustrerar det att kyrkan har lagt betydande möda på att ringa in vad det bibliska materialet förkunnar.
Att universums Skapare och Herre möter oss som ”tre personer i en enda gudom” är nämligen grundläggande för all kristen tro. Först och främst märks detta genom att Jesus själv presenteras inte bara som människa, utan som Guds egen Son. I Johannesevangeliet säger han till och med att ”jag och Fadern är ett” (Joh 10:30) – något som judarna vid denna tidpunkt uppfattade som hädelse.
Men vi ser det också i att flera grundläggande egenskaper hos Gud tillskrivs såväl Fadern som Sonen och Anden. Både Sonen och Anden var exempelvis aktiva i skapelsen (se 1 Mos 1:2; Ps 33:6; Kol 1:16 m fl), och Sonen beskrivs på flera ställen som allsmäktig, som livgivare, som tillbedjansvärd och som hela världens domare (Joh 17:2; Matt 28:17–18; Joh 5:25–29 m fl).
Till detta ska läggas de bibeltexter som direkt eller indirekt använder trinitariska formler. Mest känd är Jesu missionsbefallning, som innehåller uppmaningen att döpa alla lärjungar ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Men även Paulus förutsätter treenigheten när han avslutar Andra Korinthierbrevet med hälsningen: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla” (2 Kor 13:13).
Redan Gamla testamentet tycks för övrigt förknippa Guds närvaro med ett tretal, inte minst i liturgiskt viktiga texter som den aronitiska välsignelsen (4 Mos 6:24–26) och serafernas lovsång i templet (Jes 6:3).
Sist men inte minst är treenighetsläran avgörande för att förklara två av Guds allra mest grundläggande egenskaper i relation till oss människor. Först och främst det faktum att Gud är relation. ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss”, skriver Johannes och tillägger: ”Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3). När Gud bjuder in oss till gemenskap med sig, gör han det på grundval av att han från början existerar just i formen av en gemenskap. Alternativet hade varit att Gud bara var gemenskap i relation till något som var skapat, vilket faller på sin egen orimlighet: Då skulle ju Gud vara beroende av skapelsen för att bli fullkomnad i sitt väsen som gemenskap.
Och likadant med Bibelns tal om Gud som kärlek. Kärleken förutsätter nämligen just relationen. Man kan inte älska i ett vakuum, utan måste alltid ha också ett föremål för denna kärlek. I treenigheten finns Guds kärlek etablerad mellan Fadern, Sonen och Anden – evig och utan koppling till den skapade världen. Men i sin nåd väljer alltså Treenigheten att vidga denna cirkel, så att även du och jag kan omfattas av Guds eviga kärlek.
På så sätt ser vi att treenighetsläran är helt och hållet grundläggande för den kristna tron, men också för dess unika förståelse av monoteismen så som den möter oss i Gamla och Nya testamentets texter. Vi ser också den krock som uppstår mellan Bibelns och Koranens gudsbild, eftersom islam förnekar tron dels på Sonen och Anden som delar av gudomen, dels på Allah som relationell och som kärleken personifierad.
Olof Edsinger