Sharia idag

År 1990 antog 45 medlemsstater i Islamiska Konferensorganisationen (ett samarbetsorgan för muslimska stater) Kairodeklarationen, ett dokument vars syfte är att ge medlemsstaterna vägledning i fråga om mänskliga rättigheter. Deklarationen har Koranen och sharia som enda och bindande fundament och av den anledningen ger deklarationen en inblick i hur sharia uppfattas av moderna muslimska stater.

Kairodeklarationen är inte rättsligt bindande för medlemsländerna utan har ”symboliskt värde och politisk betydelse vad gäller mänskliga rättigheter under islam”.[1] Den hänvisar inte till exempelvis FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, utan kan snarare ses som ett islamiskt svar på FN-förklaringen.[2]

Här följer några exempel ur konventionen:

Artikel 1(a): ”Alla människor utgör en familj vars medlemmar är sammanbundna då de är underordnade Allah och har sitt ursprung i Allah. Alla människor är lika vad gäller grundläggande mänsklig värdighet … Den sanna religionen är garantin för att öka denna värdighet på vägen till mänsklig integritet.”

Artikel 6: ”(a) Kvinnan är jämställd mannen vad gäller mänsklig värdighet och har sina egna rättigheter att åtnjuta såväl som skyldigheter att utföra, och är en egen juridisk person och har rätt till ekonomiskt oberoende, samt rätten till sitt familjenamn och härstamning. (b) Mannen ansvarar för familjens försörjning och välmående.”

Artikel 22(a): ”Alla ska ha rätt att fritt uttrycka sin åsikt såvida den inte strider mot sharialagarnas principer.”

Artikel 24: ”Alla rättigheter och friheter som föreskrivs i denna deklaration är underställda de islamiska sharialagarna.”

Artikel 25: ”De islamiska sharialagarna är den enda referenskällan för förklaring eller förtydligande av någon av artiklarna i denna deklaration.”

Sammanfattningsvis uttrycker alltså Kairodeklarationen att islam förespråkar teokrati, religionsmonopol, begränsad yttrandefrihet och ojämlikhet mellan män och kvinnor i både den privata och den offentliga sfären. Dokumentet illustrerar den skarpa motsättningen mellan muslimska värderingar och västerländska demokratiska grundprinciper.

Salafism

Ett exempel på bokstavstrogna muslimers längtan efter att se sharia implementeras i samhället kan ses i en undersökning gjord år 2011 av Pew Research i det största arabmuslimska landet – Egypten. Enligt denna undersökning ville 87 procent av muslimer i Egypten ha sharialagar; 88 procent ville ha dödsstraff för apostasi.[3] 2012 antog Egyptens nyvalda parlament en ny konstitution. I andra artikeln anges att källan till Egyptens lagar ska vara ”sharias principer”. Att konstitutionen inte skrev rakt ut att Egypten ska implementera sharialagar ledde till stora protester bland bokstavstrogna muslimer och med det en ökad popularitet för organisationen Muslimska Brödraskapet.

En växande muslimsk skara är också salafisterna (namnet kommer från salaf, ett ord som syftar på de tre första generationerna av muslimer). Salafisterna är skeptiska till de fyra skolorna och menar att de har infört regler och tänkesätt som inte återfinns i Koranen eller sunnan. Salafisterna förespråkar därmed avskaffande av dessa fyra skolor och menar att de ska ersättas med en bokstavlig tolkning av Koranen och sunnan. De är med andra ord fundamentalister som längtar efter en reformation där muslimer går tillbaka till ursprungsformen av islam och får all sin sharia direkt från Koranen och sunnan. Radikala rörelser som Al Qaeda, ISIS, Muslimska Brödraskapet och al-Shabab är exempel på grupper som omfattar salafistiska idéer.

Det finns framför allt tre skäl till uppkomsten av salafismen. För det första har rörelsen propagerats och spridits av muslimska lärda från Saudiarabien. Många muslimer anser att dessa muslimska teologers ord väger tyngre än andra eftersom de är ”rättrogna”, är mycket strikta samt lever i profetens land och har ansvar för de heliga platserna.

För det andra omfattar salafismen en enkel förståelse av religionen som ser förbi alla de komplexa diskussioner som muslimska teologer har ägnat sig åt genom historien. Idag kan salafistiskt undervisade muslimer själva studera Koranen tillsammans med tidiga kommentarer (tafsir) och hadither online. Sådana undersökningar brukar ofta gynna salafistperspektivet.

Den tredje och främsta anledningen till salafismens tillväxt är den frustration som många muslimer känner inför liberaliseringen av islam. En stor andel av muslimer i Europa utför inte de dagliga bönerna, kvinnorna bär inte slöja och längtan efter att leva i enlighet med Koranens och Muhammeds bud är ofta obefintlig. Många anser att religionen blir vanhedrad av dessa liberala muslimer, och när konservativa muslimers kärlek till religionen blandas med denna frustration leder det till radikalisering.

Enligt salafisterna är det alltså inte tillåtet att utöva islam som man själv önskar. Det finns endast ett korrekt sätt att vara muslim på och det sättet exemplifierades av Muhammed och Muhammeds efterföljare (de tre första generationerna av muslimer). Alla moderna former av islam betraktas som en urvattning av religionen och en skymf mot islams grundtanke, det vill säga ovillkorlig underkastelse under Allahs vilja.

Salafisterna kallar alla muslimer att börja ta sin tro på största allvar – att omfamna bokstavstolkningar av Koranen och haditherna samt låta de första tre generationerna av muslimer vara en förebild på hur islam egentligen ska utövas. Eftersom de tar islam på så stort allvar ägnar salafisterna mycket tid och resurser åt att kalla muslimer och icke-muslimer till sin version av religionen (en praxis som kallas dawah). Som exempel har wahabisterna (muslimer som tillhör salafi-gruppen Wahabism, den dominerande formen av islam i Saudiarabien) spenderat miljardtals dollar på att bygga skolor, moskéer och andra institutioner i andra länder för att propagera för salafismen. Muslimska Brödraskapet, som delar samma grundvärderingar som salafisterna, har ägnat mycket tid och resurser åt att via sociala medier nå ut till yngre muslimer och övertyga dem att de ska bli anhängare av den rena formen av islam.

Omid Pasbakhsh

[1] Europarådet, resolution 2253 (2019), punkt 4.

[2] Den hänvisar inte heller till den europeiska människorättskonventionen från 1950.

[3] The World´s Muslims, Religion, Politics and Society (Pew Research Center 2013).